Att argentinske Damián Szifróns ”Wild Tales” var en liten sensation på filmfestivalen i Cannes förra året är lätt att förstå. Den är en energisk, drastisk och väldigt rolig skildring av människor som ger efter för impulsen att ge igen mot myndigheter, auktoriteter och de idioter i största allmänhet som man oundvikligen träffar på under ett liv.

I sex episoder, träffsäkert ledsagade av spagettivästern-inspirerad musik, möter vi de rosenrasande. Inledningen är kraftfull. Passagerarna på ett flygplan upptäcker att alla har kopplingar till samma man, en viss Pasternak. Ingen har gillat honom, men varför är de på planet tillsammans? Det dramatiska crescendot kommer snabbt och skoningslöst.

I en annan berättelse tar en kock på sig rollen som rättsskipare över en lånehaj som plågat hennes servitriskollegas familj. I en tredje favorit får en rättshaveristisk sprängämnesexpert en parkeringsbot, som blir startskottet för ett fall genom kafkaartade helveteskretsar.

Det är som att Szifrón fångat in de oförrätter, frustrationer och aggressioner som bubblar därute i världen och kanaliserat dem i ett blodstänkande falling down-fyrverkeri.

Det är brutalt underhållande med allvar i botten. Man känner hjälplösheten i mötet med kommunal byråkrati och inslaget av charad i ett så kallat drömbröllop. Här finns också en hård pik mot argentinsk korruption, och hur brott och straff i praktiken struktureras utifrån parametern fattig och rik.

Pedro Almodóvar står som medproducent, och visst kan man läsa in en almodóvarsk influens i de intensiva skådespelarinsatserna och intresset för stora känslor.

Men den visuella stilen är egen, fotot blekt och skarpt, klippningen Tarantino mer än Almodóvar. Filmen kunde i ett par stycken varit vassare på manussidan, men den är frisk och originell. Och temat är ju rent underbart.

Efter att ha turnerat runt och plockat hem priser på filmfestivaler världen runt, och parallellt slagit sig in på VOD-topplistorna, har nu Antonio Tubléns originella science fiction-thriller-komedi äntligen hittat till stor duk hemma i Malmö.

LFO är förkortningen för Low Frequency Oscillation, de ljudvågor på låg frekvens som den misslyckade Robert Nord sitter och pysslar med i sin källare, när världen utanför kräver för mycket. En dag upptäcker han att ljudvågorna går att använda till hypnos och börjar experimentera med sina nyinflyttade grannar. Snart finns inte längre några som helst gränser.

Av det faktum att LFO spelades in under tio dagar, i ett och samma hus, med i princip obefintlig budget märks ingenting. Tublén lyckas kombinera de olika ingredienserna – komik, spänning, vardags-science fiction och galenskap – så att de får helt rätt balans. För den uppmärksamme är filmen dessutom kryddad med mängder av smarta detaljer, notera till exempel den växande äggkartongshögen på köksdisken och fundera över varför det spelas just synt i det fantastiska musik-kan-förändra-världen-numret.

Patrik Karlsson, som den medelålders losern med storhetsvansinne, bär upp filmen på ett lågmält och helt odramatiskt sätt. Kanske dras experimenten ett varv för mycket för helhetens bästa, men för att avhjälpa det har Tublén själv komponerat musiken och skapat en ljudbild som utsätter också publiken för en viss hypnos.

Manuset till ”The Wedding Ringer” – en berättelse om den kompislöse brudgummen Doug och den energiske bröllopsentreprenören Jimmy som låtsas vara hängiven bestman åt den som inga riktiga vänner har – valsade runt i tio år innan det blev film. Ungefär så länge har Hollywood ägnat sig åt ”bromance” – en slags romcom-typ som istället för heterosexuell parbildning gosar ner sig i vänskapen mellan män – och kanske gör åldern att ”The Wedding Ringer” inte direkt vibrerar av fräschör.

Som film är den snarast en pyttipanna av ”Hitch”, ”I Love You, Man” och ”Wedding Crashers”, där Doug och Jimmys relation följer den förväntade banan tämligen exakt: biznizrelationen övergår i vänskap medan båda når nya insikter, garnerad med modern slapstick och brölig underlivshumor.

Bruden är förstås en bifigur, gestaltad av Kaley Cuoco utifrån rolltypens inkörda begränsningar: en nitisk och blond bridezilla, mer upptagen av bröllopsmiddagens salladsdressing än av äktenskapets framtidsutsikter.

Så nä, originellt är det aldrig, men ofta hyfsat kul. Inte minst är Josh Gad toppen, en komediskådis fostrad i samma bullriga tradition som Seth Rogen eller Jack Black men med en fin, subtil spelstil som lyfter Doug-figuren över den älskvärd-loser-mall han modellerats i. Han är bättre än filmen.

"Bananas" fick oss att välja bort billiga besprutade bananer till den grad att hela affärskedjor numera bara säljer ekologiskt.

Den drabbade. Den drabbade bortom alla rimliga förväntningar och drömmar och definierade en filmare som Fredrik Gertten, någonstans i gränslandet mellan journalistik och aktivism, för evigt.

Ganska tydligt är att den satt sina spår för "Bikes vs Cars". Dels är själva grundplåten insamlad via Kickstarter med ett par tusen givare från ett 50-tal länder, det är en fanbase som känns i filmen och är närvarande i klippen från hela jorden som fångar in den globala atmosfären och situationen.

Men den mardrömslika juridiska processen efter "Bananas" har säkert också satt sina spår – åtminstone är det en gissning till varför Gertten och WG Film denna gång inte alls är lika frän och specifik när de angriper lobbyister, onda multisar och politiker som tjänar en garanterat rutten sak.

"Bikes vs Cars" handlar, självfallet, om just det titeln antyder. I en värld med akut klimatkris är bilismen i en explosionsartad tillväxt, fram till år 2020 beräknas antalet bilar i världen öka från en till två miljarder. Det sker mot alla rationella argument i världen; det är trångt och skitigt och omständligt att ta bilen i städer och de vackra drömmar som bilreklamen alltjämt säljer ter sig alltmer barocka.

I denna värld saknas det sannerligen inte drastiska historier som väntar på att bli filmiska paradexempel. Min gissning är att Gertten fått jobba hårt på att döda sina darlings.

De som slutligen getts plats är cykelentusiasten Dan Koeppel som berättar om ett Los Angeles som en gång blomstrade av cyklar och kollektivtrafik – men som köptes av bilindustrin. (I en annan film hade man velat se Gertten göra sin Michael Moore-parafras och ställt General Motors till svars).

Han möter cykelaktivister och stadsplanerare i São Paulo som mot dåliga odds får till stånd cykelbanor i detta urbana trafikhelvete med sju miljoner bilar.

Och han möter den misantropiske taxichauffören i cykelns förlovade Köpenhamn som innerligt hatar allt vad cyklister heter. (Trots att han förnekar det, "jag har till och med vänner som är cyklister"!).

Det är filmens komiska clou, men också litet mer än så eftersom taxichaffisen förkroppsligar så mycket av den skepsis som finns mot alternativ till bilismen. Med elegant eller tendentiös klippning och ljudläggning, välj själv, ser han bisvärmen av cyklister som ett civilisatoriskt hot. Det är ett snyggt grepp, men har förstås en allvarlig klangbotten som Gertten fångar upp i exempelvis Torontopolitikern Rob Ford som gick till val och vann med sitt krig mot cyklismen.

Även här hemma reagerar borgerligheten på hot mot bilism eller flyg, som om det vore jordens undergång och inte dess motsats. Inget flyg till Bromma!?

Filmen rullar vidare från aktivism och politik till bilreklam och olje- och billobby. Den antyder teser som att det inte är någon slump att länder som Nederländerna eller Danmark som saknar biltillverkare är så starka cykelfästen. Zlatans nationalromantiska Volvoreklam hade inte gjort bort sig som argument i sammanhanget.

"Bikes vs Cars" är på alla sätt en generell ansats, en film med globala ambitioner som sätter de största av frågor på banan.

Den hade garanterat fäst bättre med en tydlig, talande fallstudie. Nu blir de stora linjerna imponerande dokumentärkonst, men ibland kanske mer tankeväckande utbildningsfilm än rasande aktivism.

Må den inte desto mindre nå sin publik.

Kjell Sundvalls nya film är, i likhet med hans tidigare ”Tomten är far till alla barnen”, en lätt satirisk komedi med vissa mörka undertoner om aktuell bröllopshysteri och en romantisk, orealistisk syn på tvåsamhet.

Brudens moster, en självupptagen tv-kock (Magdalena in de Betou), står i begrepp att skilja sig från den otrogne mannen, målaren Micke (Peter Magnusson), men planen får absolut inte läcka ut till övriga släkten. Allt ska se så tjusigt och vackert ut trots att merparten av gästerna dras med lik i garderoben.

Även denna gång har manuset skrivits av Monica Rolfner. Det är en rätt bra historia med många igenkänningsfaktorer som speglar ett svenskt medelklassliv. Flera skådespelare gör underhållande profilerade biroller, bland andra Dan Ekborg som den konstant pimplande, cyniske psykoterapeuten och Suzanne Reuter som den nyskilda och därför inte inbjudna släktingen. Också Katarina Ewerlöf och Johan Ulveson som föräldrar till den sexfundamentalistiska bruden är utmärkta.

Bäst rolltolkning står ändå Peter Magnusson för. Han är den ende som lyckas ge sin gestalt lite psykologisk trovärdighet. Hos honom saknas de satiriska dragen. Sundvall/Rolfner verkar inte riktigt gilla sina gestalter och ser på de flesta med distans och kyla.

När det satiriska synsättet också inkluderar mindre barn blir det inte längre roligt.

Sundvall berättar som vanligt flyhänt utan longörer. Det är ett snyggt bildspråk men utan personlig touch.

”Stilla hjärta” är klassisk, nordisk film när den är som allra bäst.

Här finns en lysande ensemble skådespelare med gemensam grund i den psykologiska realismens tradition, trots att de representerar tre generationer, från Ghita Nørby över Paprika Steen till Pilou Asbæk och även unge debutanten Oskar Sælem Halskov. Hans känsliga spel får mig att minnas Bille Augusts utmärkta ungdomsdramer ”Tro, hopp och kärlek” samt ”Zappa”.

Här finns också den klassiska, nordiska filmens genomarbetade och nyansrika foto, signerat Dirk Brüel. Med täta, välkomponerade närbilder, halvbilder med mer distans och helbilder som ger miljö och möjlighet till eftertanke bidrar det starkt till det helgjutna resultatet.

Bille August har åtskilliga gånger arbetat tillsammans med svenske kompositören Stefan Nilsson. Hans insats har tagits över av tyskan Annette Focks. Hon komponerar en lite likartade musik men ändå med något mer skriande toner. Här handlar det om en familj i akut sorg, något som filmen poängterar genom en sparsam men starkare ljudgestaltning.

Modern (Ghita Nørby) har drabbats av als och bestämt sig för att i ett relativt tidigt skede få hjälp av mannen (Morten Grunwald), som är läkare, med att ta sitt liv.

De två döttrarna med respektive och gamla bästa väninnan Lisbet samlas över en helg på senhösten för ett gemensamt avsked i det lantliga huset.

Det dramatiska upplägget är även det klassiskt. Redan från början finns spänningarna mellan främst den säkra, välartade äldre dottern Heidi (Paprika Steen), som kommer med man och son, och den bräckliga lillasystern Sanne (Danica Curcic).

Hon har med sig sin ”till och från”-pojkvän, spelad av Pilou Asbæk (spinndoktorn i tv-serien ”Borgen”). Hans rollgestalt sticker ut mest, eftersom han i motsats till de övriga inte har för vana att dölja sina känslor inom sig.

Undan för undan stiger den dramatiska temperaturen, då systrarna av olika skäl böjar tvivla på om deras tidigare medgivande till moderns planerade självmord verkligen är det rätt fattade beslutet. Sakta framträder sprickorna i familjens relationer.

Paprika Steen briljerar även om alla gör djupt gripande tolkningar. Hon belönades föga förvånande med ett skådespelarpris, då filmen tävlade på festivalen i San Sebastian i höstas.

Det finns en viss hårdhet hos hennes Heidi som allt mer börjar krackelera. Den förvandlingen når långt ut i biosalongen.

Föreställ dig att tre män och en baby möter Robocop hemma hos Mad Max.

Ungefär där har du ”Chappie”, och det hela är lika knasigt som det låter.

År 2016 – framtiden är tydligen redan här – gör robotar jobbet åt Johannesburgs poliskår. Alla är nöjda, inte minst företaget som tillverkar robotarna, men deras toppingenjör Deon (Patel) vill vidare. Han experimenterar med articifiell intelligens. Resultatet är Chappie (Copley), den kännande roboten.

Chappie hamnar av olika skäl hos ett cyperpunkigt kriminellt gäng, som hoppas att han ska bli deras egen gangsterrobot. Men Chappie visar sig vara som ett barn som måste lära sig allt.

Ur detta utvinner filmen en makalöst fjompig komik, där gangstertjejen och hennes kille, spelade av Yo-Landi Visser och Ninja från electrogruppen Die Antwoord, blir hans varma mor och våldspåverkade far. Deon bidrar med präktiga medelklassiga element i den gulliga, kaninörade robotens fostran. Det obligatoriska hotet utifrån representeras av Hugh Jackman som förfördelad och illasinnad robotutvecklare.

Neill Blomkamp (”District 9”, ”Elysium”) krämar på med action i en story så idiotisk, skamlöst munter och ologisk att jag till slut, till min förvåning, tycker att den är rätt oemotståndlig.

Synd bara att filmens få svarta sydafrikaner alla är snabbt förbifladdrande kriminella. Det borde vara enkelt att undvika sådana stereotyper.

"Dyke Hard" hade sin premiär på filmfestivalen i Stockholm och visades under stort jubel på festivalen i Berlin för en månad sedan. Denna ”kult-queer-komedi” har hajpats ordentligt – både, såklart, av den stora kretsen runt filmmakaren men också av den etablerade branschen, som nu kan visa att det där med representativitetsmål inte bara är snack. Konstnären, serietecknaren, filmaren – och före detta Troma-medarbetaren – Bitte Andersson debuterar med en medveten b-film som lyckas inkludera inte bara alla typer av människor, utan också de flesta genrer; sci fi, action, agentfilm, skräck, splatter, porr, romantik och musikal. Plus lite folkhemsromantik och ett snällhetsbudskap.

Dyke Hard är namnet på ett lesbiskt åttiotals-pudelrockband som hamnar på dekis efter sin enda hit ”Payback”. När den kaxiga sångerskan Riff beslutar sig för en egen karriär, påhejad av en mystisk magnat, bestämmer sig de andra – snälla Peggy, småkorkade Bandito och sexbesatta Scotty – för att ta upp kampen. Följer gör en tafflig roadmovie mot musiktävlingen i den stora staden. Men som bekant är vägen målet och just den här vägen fullkantas av fängelseupplopp, thaiboxare, bikers, kåta spöken, en äkta mormor samt sexiga såväl som gulliga musikalnummer, av varierande musikalisk kvalitet. Dessutom gör Birgitta Stenberg en cameo.

"Dyke Hard" är som bäst när den tar ut de hårda svängarna som mest, som när bartendern Buck Blossom gör en pole dance och raggar ”men behind bars”. Och det är befriande, dels med en svensk kombo av den här typen, dels med en film så proppad med hbtq, att själva frågan blir en icke­fråga. (Det parallella vod-släppet innebär att det här kan bli en förfestförhöjare av rang. ) Om det är bra? Ja, dåligt bra.

På andra sidan Sundet har varken hobbitar, disneyprinsessor eller superhjältar någon chans mot den buttre kriminalinspektören Carl Mörck. Med drygt 700 000 biobesökare blev "Fasandræberne" fjorårets största biosuccé i Danmark, alla kategorier. I Sverige smygs filmen där­emot ut på dvd, eftersom bolaget med namnet Nordisk Film inte riktigt tycks tro på ett nordiskt filmutbyte, trots att både Fares Fares och David Dencik i det här fallet har stora roller.

"Fasanjägarna" är den andra delen i filmserien om avdelningen Q vid Köpenhamnspolisen, baserad på Jussi Adler-Olsens storsäljande deckare. "Q" kanske låter hemligt och spännande, med associationer till James Bond – men avdelningen är en frysbox där den plågade arbetsnarkomanen Mörck (Nikolaj Lie Kaas) placeras med Assad (Fares) för att rota i gamla ouppklarade mordfall.

Polischefen (Søren Pilmark) förväntar sig inga resultat, snarare att han ska få slippa Mørck.

Precis som den förra filmen "Kvinnan i rummet" hoppar "Fasanjägaren" mellan nutid och dåtid, mellan utredningen och brottet.

På så sätt ligger publiken långt före mordutredarna, och spänningen bygger på hur Mørck och Assad ska komma till samma slutsats som vi om ett mystiskt sexmord på en internatskola på nittiotalet.

Fallet luktar Stieg Larsson lång väg, med sadistiska företagshöjdare, tortyrkammare i källaren och en kvinnlig hämnare i munktröja. Här finns inga nazister, men eleverna hade kunnat platsa i Hitlerjugend både vad gäller utseende och människosyn. Deras ondska förklaras aldrig, utan den tycks vara nedärvd genom överklassen på ett närmast mytiskt vis.

"Fasanjägarna" är alltså full av stereotyper, och inte vidare originell, men samtidigt en hyfsad Nordic Noir som i kraft av en hög budget, stämningsfulla stiliserade miljöer och en utmärkt dansk stjärnensemble (Lie Kaas, Pilou Asbæk och nykomlingen Danica Curcic) höjer sig en bit över en Beck eller Wallander gjord direkt för dvd-hyllan.

Walter Keanes gräsligt kitschiga oljor av barn med abnormt uppförstorade ögon gjorde succé på sextiotalet och massreproducerades på affischer och vykort. Framgången berodde mycket på att konstnären var en skicklig marknadsförare som frotterade sig med skvallerjournalister, popartister och makthavare, och han sålde in en snyftig story om att inspirationen till motivet kom från de fattiga och utsvultna barn han sett under sina resor i det krigshärjade Europa.

Allt var båg. Efter några år avslöjade exfrun Margaret Keane att hon hade målat verken, med sin storögda dotter som förebild. Hon hade ställt upp på bluffen eftersom Walter övertalat henne att kvinnliga konstnärer inte sålde.

"Vem vill ta åt sig äran för sådan konst?" fnyser en finkulturell gallerist i filmen "Big Eyes", då han får höra om Margarets avslöjande. Och att regissören Tim Burton lockats av den här berättelsen beror antagligen mindre på en feministisk agenda än en nostalgisk vurm för kitsch och camp från hans barndom, något som han och manusförfattarna Scott Alexander och Larry Karaszewski vältrade sig i redan i filmen om kalkonfilmsregissören Ed Wood för drygt tjugo år sedan.

"Big Eyes" skrapar bara lite försiktigt med palettkniven på ytan vad gäller diskussionen om hur kvinnliga konstnärskap stoppats och kvävts genom historien, och har inte heller mycket att säga om hur förment skräpkultur kan utmana en heteronormativ konstsmak, fastslagen av manliga tyckare – här representerade av New York Times benhårde kritiker John Canaday, spelad med mördarblick av Terence Stamp.

Främst ska nog filmen ses som en självbespeglande kommentar om en nöjesindustri där konstnärliga talanger utnyttjas och körs över av de som paketerar och säljer verken. Margaret, spelad med en bräcklig styrka av alltid lika utmärkta Amy Adams, har inga större ambitioner än att överleva på sin konst – medan den manipulative, talanglöse och mytomaniske Walter (Christoph Waltz) hungrar efter lyxliv och berömmelse. Hon ger honom ett lillfinger, och snart är hon indragen i en härva av lögner, blir en hunsad ateljéslav som producerar storögda barn på löpande band.

Christoph Waltz blir med sin karisma och sitt smorda munläder inledningsvis filmens stora tillgång, men efterhand dess problem. Tim Burton tillåter skådespelaren ett diaboliskt överspel på Amy Adams bekostnad. Även om berättelsen är fascinerande lämnar "Big Eyes" en liten dålig eftersmak då Walter än en gång får överskugga Margaret.

Grunddramat i ”Focus” är klassiskt: ett romantiskt par munhuggs och blåser andra och varandra. Julia Roberts och Clive Owen gjorde det i ”Duplicity” (2009), Sean Connery och Catherine Zeta-Jones i ”Entrapment” (1999), för att nämna två lika koncist betitlade filmer.

Här är det Will Smiths bedragare Nicky som möter Margot Robbies ficktjuv Jess och tar in henne som praktikant i sin liga. De stjäl, riggar vadslagningar och lurar skjortan av rikt folk i glassiga miljöer tills deras vägar skiljs. Sedan möts de igen och attraktionen är förstås kvar. Men kan de lita på varandra?

I sina delar har filmen just den charm den eftersträvar – i andra inte. Tricken är underhållande, handlingen glider på i blanka bilder och visst gnistrar det lite om Smith och stjärnskottet Robbie.

Dassiga är däremot de både en och två scener för mycket, där den medelålders mansligan med road sakkunnighet iakttar sin unga, läckra adept i aktion. Detta är dessvärre filmens själva premiss, fast den vrids något kvartsvarv mot slutet.

Margot Robbie gjuter ändå personlighet i rollen som Jess. Will Smith har det svårare. Hans talang ligger i komedin och här begränsas han i en dystert auktoritär roll.

Tillsammans med den ohöljt blöta blicken på Jess dominerar blåsningarna filmen. Den landar i ett sådant frosseri i dubbel- och trippelblåsningar att det faktiskt blir en utmaning att upprätthålla intresset.

Det mest slående med den här dramatiseringen av rösträttsdemonstrationerna mellan Selma och Montgomery i Alabama den 7 till 25 mars 1965 är att ämnet är lika aktuellt nu som då. Visserligen har Martin Luther King fått en nationell helgdag och den gamla demonstrationsvägen har blivit en turistattraktion. Men så här femtio år efter att president Lyndon B Johnson signerade 1965 års rösträttslag under opinionspress efter demonstrationerna har utvecklingen snarast rullats tillbaka.

Krångligt registreringsförfarande för dem som vill rösta har kompletterats med nya bestämmelser som slår specifikt mot den afroamerikanska befolkningen. Bland annat har fängelsedömda – varav en överväldigande majoritet utgörs av afroamerikaner – fått sin rösträtt permanent upphävd i tretton delstater. De senaste åren har dessutom Georgia, Mississippi och Texas gått i spetsen för en lagstiftning om att röstande måste ha identitetskort med foto, något som utestänger samhällets fattigaste – mestadels afroamerikaner och hispanics.

”Selma” handlar om slutet för de så kallade Jim Crow-lagarna som legaliserade apartheidpolitiken i sydstaterna. Rösträttshindren var en viktig del av dem eftersom den garanterade vit överhöghet även i områden med afroamerikansk majoritet. Man ska då komma ihåg att också chefer för polis- och sheriffmyndigheterna tillsätts genom allmänna val i USA. Och i Södern har ordningsmakten varit ökänd för att medverka i lynchningar och samarbeta med Ku Klux Klan. Även detta har fått ny aktualitet i veckans utredningsrapport om de systematiska polisövergreppen i Ferguson, Missouri.

Med det i åtanke borde brittiske författaren Paul Webbs manus till ”Selma” vara ett hett byte i filmbranschen. Men sedan 2008 har regissörer som Michael Mann, Spike Lee och Stephen Frears gått bet på att hitta finansiering. Först sedan Brad Pitts bolag Plan B, Oprah Winfreys Harpo och Pathé UK kommit till undsättning kunde filmen göras för den blygsamma summan 20 miljoner dollar med afroamerikanska Ava DuVernay i registolen.

Resultatet har blivit en ensemblefilm med både kända och okända namn driven av påtaglig entusiasm och energi. Till stor del har man spelat in på platserna för händelserna, och i centrum står ett komplext porträtt av Martin Luther King (David Oyelowo). Eftersom Steven Spielberg köpt rättigheterna till Kings många kända tal fokuserar filmen i stället på King som politisk aktivist, och det är bara till berättelsens fördel. Därmed besparas vi högstämda föreläsningar till änglakörmusik till förmån för fysisk handlingskraft, och det är precis vad King visar prov på i ”Selma”.

Här står han på höjden av sin politiska bana. Han har nyss tilldelats Nobels fredspris och tänker utnyttja sitt politiska inflytande för att både ena medborgarrättsrörelsen och få igenom sina krav i en ny lagstiftning. Mot sig har han inte bara reaktionära och rasistiska sydstatsdemokrater som George Wallace, delstatsguvernör i Alabama, utan också en sydstatsdemokrat till president i Lyndon B Johnson (Tom Wilkinson) som visserligen är reformvänlig men också en krass taktiker.

Då bestämmer sig King för att använda den gamla medieklichén ”if it bleeds, it leads” till sin fördel. Genom att välja Selma, Alabama, där sheriffkontorets chef Jim Clark leder en sällsynt brutal polisstyrka tänker han tvinga fram en rad blodiga konfrontationer som gjorda för krigsliknande pressfoton, tv-bilder och braskande huvudrubriker. Först så kan den amerikanska opinionen väckas och pressa presidenten till handling.

Kring King samlas en rad kända namn, som Malcolm X (Nigel Thatch), Andrew Young (Andre Holland) och Diane Nash (Tessa Thompson), men även hos många i den stora massan anar vi livsberättelser som gjorda för film. Just i mängden av små scener som ytligt sett inte har med själva marschen att göra får vi ett kalejdoskop av livsöden och personporträtt som fördjupar förståelsen av de fruktansvärda livsvillkor som manade till kamp.

Öppningsscenen då Annie Lee Cooper (Oprah Winfrey) försöker registrera sig för att rösta men under förnedrande former nekas av en skadeglad och imbecill tjänsteman är ett drabbande exempel på rasismens vardag. När hon senare får några batongslag av Jim Clark (Stan Houston) och bestämmer sig för att klappa tillbaka, då har hon i alla fall min fulla förståelse. Scenen följer på att King för femtioelfte gången varit i Vita Huset för att motta vänliga ord och många löften men inga beslut i sakfrågan från en alltmer irriterad president Johnson.

Förutom en lång och saggig scen när också George Wallace (Tim Roth) hälsar på i Ovala Rummet och de många brittiska skådespelarnas lite ostadiga sydstatsdialekter är porträttet av Lyndon B Johnson det enda som jag känner mig tveksam till. Oslipad och rent av burdus kanske, och med upptrappningen av Vietnamkriget på sitt samvete. Samtidigt var han en arbetsmyra som fick igenom många betydande sociala reformer.

Annars ger filmens mix av lokala incidenter och storpolitik – allt övervakat av J Edgar Hoovers (Dylan Baker) FBI – en konkret bild av sammanhangen i smått och stort. Det är än viktigare idag när vi i så hög grad omsluts av ett mediebrus som gör politikens betydelse i vardagen abstrakt och svårgenomskådlig. Dessutom har man lyckats med att skildra en folkets historia i ett kort men avgörande ögonblick.

Kryckigt manus när pensionärerna checkar in

En seg, stel och präktig saga

Hungern efter Alfons Åberg kan inte stillas.

Den nationalistiska och låtsasdemokratiska putinismen verkliga måltavlan.

Är det en danstävling, eller något helt annat?

Det är nog ändå det senare, tyvärr. Och det är förmodligen det där andra som drar mest.

Sedan 2006 har vi tittat på "Let's Dance" i det här landet, och under veckorna medan det pågår är det lika mycket hallå kring programmet i kvällstidningarna som det är om "Idol" och Melodifestivalen.

I fallet med just "Let's Dance" har det inneburit en olycklig rundgång. Inget annat program lägger så mycket sändningstid på att kommentera kommentarerna som fällts i medier – sociala och andra. Ibland är det så mycket meta att jag tänker att det är obegripligt för alla som inte tillbringar hela dagen framför en skärm av något slag. Jaså, gör alla det? Jamen då så.

David Hellenius och Jessica Almenäs, som har lett programmet de senaste åren, är superproffs och lotsar oss igenom avsnitten lätt och ledigt, men ibland blir de självreflekterande inslagen så många att man tröttnar. Anhöriga till deltagarna och före detta tävlande sitter packade som sillar i publiken och förstärker bilden av denna rundgång.

Toppen, eller botten, nåddes i förra veckan när Camilla Läckberg flögs hem i förtid från Thailandssemestern bara för att kunna få överraskningspussa sin pojkvän Simon Sköld som låg lite illa till efter första omgången. TV4 ville inte riskera att gå miste om det tv-ögonblicket.

Dansen, då? Tja Ingemar Stenmark dansar precis så illa som man hade kunnat ana men hyllas ändå orimligt mycket av juryn, kanske för att de vill behålla denna legendar så länge som möjligt. I övrigt är det den gamla vanliga blandningen av bloggare, TV4-anställda och diversekändisar och nivån är verkligen skiftande, precis som det ska vara.

Men man anar: så småningom utkristalliserar sig en eller ett par personer som verkligen har gått och burit på en dold danstalang och så plötsligt blommar hen ut. Det är det där man vill åt. Och det blir inte riktigt lika starkt om man inte först tuggat i sig allt det trista.

I regidebuten ”Blind” släpper norrmannen Eskil Vogt in oss i huvudet på en ung författare som nyligen förlorat synen. Ingrid, som hon heter, tillbringar sin tid i en flott lägenhet som hon aldrig har sett. Hennes man har köpt den och intygat att den har både högt i tak och fri utsikt över Oslo.

Kameran följer henne, ofta i profil, där hon sitter vid fönstret med sin laptop, sin radio och sin tekopp, timme efter timme. Det ser beskedligt och sorgligt ut, men innanför det släta pannbenet jäser det. Instängd i sin blindhet bubblar Ingrid över av både sex- och äventyrslusta, paranoia och svartsjuka. Hon vågar inte lämna hemmet men skickar ut sina litterära figurer i världen för att bearbeta och leva ut.

Hon laborerar med två personer: den frustrerade, misslyckade nätporrkonsumenten Einar och den ensamma svenska läraren Elin. Deras värld fungerar som parallellspår i filmen, som utvecklar dem stiligt när de först ledsagas i bild av Ingrids röst och efterhand blir alltmer handlingskraftiga.

Historien är rätt så intrikat konstruerad. Vogt har tidigare uppmärksammats för sina manussamarbeten med Joachim Trier (”Repris”, ”Oslo, 31 augusti”) och ”Blind” belönades med manuspriset på Sundance filmfestival.

Långsamt vaknar Ingrid ur sitt depressiva tillstånd, genom Einar och Elin. Hon utsätter dem både för varandra och för sin egen man som hon självsvåldigt skriver in i berättelsen. Emellanåt är det väldigt roligt och filmen genomsyras av en säregen atmosfär av djup sorg, drastisk humor och frustration.

De olika skikten av fiktion för tankarna till manusförfattaren Charlie Kaufman (”I huvudet på John Malkovich”, ”Adaptation”), men ännu mer till François Ozon, som i flera filmer utforskat författares och litteraturälskares vilda fantasier. Men där Kaufmans och Ozons huvudpersoner hamnar under fantasins vattenyta och sprattlar runt i både njutning och panik, har Vogts Ingrid kontroll.

Vid jämförelse ter sig ”Blind” ganska temperamentsfattig, och den begåvade fotografen Thimios Bakatakis ursnygga bleka foto gör inte mycket för att skapa lite välbehövligt dramatiskt stök. Filmen blir för slick och elegant för sitt eget bästa, och möjligen har Vogts regi också varit lite vag.

Vera Vitali tar för sig rätt bra i rollen som Elin, men Ellen Dorrit Petersen släpper inte riktigt igenom den inre eld som Ingrid tveklöst har.

Jag ser fram emot när Vogt förmår ta ut svängarna lite mer.

Det här är film som borde ha flera betyg. Ett till sina birollsinnehavare – en fyra. Ett till Julianne Moore – en femma. För "Still Alice" är Moores självklara och klassiska Oscars-film; en sådan som innefattar sjukdom eller död och där man får chansen att spela ut hela sitt register.

Moore är Alice Howland, 50-årig lingvistikprofessor på Columbia-universitetet; smart, professionell, rationell, vacker, lyckad, gift med tre vuxna barn, och på den punkt i livet då det är dags att fundera på vad man ska prioritera för att bli ännu lyckligare.

Istället får hon Alzheimers, en ovanlig, aggressiv och ärftlig variant. Det börjar med ett borttappat ord under en föreläsning, fortsätter med en vilse-joggning på universitetsområdet, och så en fadäs under en familjehögtid. Sedan går det snabbt. Och förmodligen extra snabbt just eftersom hon är så intelligent.

Det som gör "Still Alice" originell är att den bara utgår från Alice och undviker att vältra sig allt för extra mycket i sentimentalitet.

Den är koncentrerad och fokuserad, inifrån, på Alices värld, som i början bara blir stundtals suddig och förvirrande, men sedan allt mer skrämmande. Moore är konstant i bild och varenda ansiktsmuskel-ryckning och varenda nyansskiftning i ögonen är där, under den process där hon förvandlas till en skugga av sig själv, till en lingvistikexpert helt utan ord – nu i stället specialist på ”the art of losing”, som hon kallar det själv, medan hon fortfarande förstår vad som händer.

Att "Still Alice" är baserad på en roman av en doktor i neurovetenskap (Lisa Genova) och regisserad av ett par med erfarenhet av en svår sjukdomsprocess (Glatzer gick bort i ALS förra veckan) ligger naturligtvis bakom det tydliga perspektivvalet. Men där det öppnar för en magnifik prestation av Moore så ställer det till det för resten av filmen, som lite känns som den bara är där som – visserligen oklanderlig, men ändå bara – kuliss.

Barnen och maken glider oss mellan fingrarna och framstår som alla andra charmigt vardagsdysfunktionella, pladdriga NY-akademikerfamiljer vi sett tidigare på duken. Undantaget är yngsta dottern Lydia, som får utrymme att utvecklas och som görs med stor bravur av Kristen Stewart.

"Still Alice" sätter på ett konkret sätt igång existentiellt jobbiga men spännande tankar runt det abstrakta faktum att vi alla spenderar våra liv med att bygga identitet och minnen, för att de sedan ska brytas ner och försvinna. Jag hade önskat ännu mer av den varan.

”Inherent Vice” är en affärsjuridisk term för varor som är riskabla att transportera. I Thomas Pynchons roman från 2009 och Paul Thomas Andersons bioaktuella filmversion syftar det också på rollfigurernas mänskliga svagheter. Som publik kan man förstås läsa det som en referens till Pynchons berättelser, med sina oklara glidningar mellan verklighet, dröm, mediespin, drogfantasier och paranoiaföreställningar.

Hippiedeckaren ”Doc” Sportello (Joaquin Phoenix) i ett knarkmarinerat Los Angeles 1970 efter Manson-sektens härjningar är som skräddarsydd för thrillerstoryn i ”Inherent Vice”. Den som ser släktskapet till Raymond Chandlers hårdkokta romaner, med deras brister i logik och samband, har inte fel. När väl krutröken lagt sig efter det som börjar med att fastighetsspekulanten Mickey Wolfmann (Eric Roberts) försvinner och slutar i en blodig knarkhärva hänger flera frågetecken kvar i luften.

Vi får trösta oss med att även Doc är förvirrad. Han misstänker dock att hans assistent Sortilège (Joanna Newsom) kan vara den som ligger bakom det lyckliga slutet. Kanske det. För märkligt nog är det hon som agerar filmens allvetande berättare, trots sin högst marginella roll i handlingen. Men så är namnet också franska för ”trolldom”.

Som hos Chandler ligger underhållningen i deckar­äventyrets besynnerliga vägar genom ett myllrande rollgalleri av bisarra personligheter med talang för både knäppa och mördande repliker. I centrum svajar Doc med dödbakad afrofrisyr och tveksam hygien mellan Sherlock Holmes-skarpsyn och marijuanastenad enfald. Ibland mot, ibland med honom står kriminalaren ”Bigfoot” Bjornsen (Josh Brolin), en på ytan hippiehatande och hårdför snut i knivvass snaggfrisyr som döljer ett neurotiskt vrak.

Det genomgående lysande ensemblespelet, den perfekt fångade paranoida tidsandan och övermåttan av inspirerade komiska gags i allt från dekor till tv-inslag, mimik och dialog (delvis förlorad i den haltande svenska översättningen) gör ”Inherent Vice” till regissörens bästa film sedan genombrottet 1997 med ”Boogie Nights”. Anderson har lyckats flytta över Pynchons värld till film i all dess färgsprakande vansinne. Och det med ett stilsäkert foto på kornig celluloidfilm till tonerna av ett låtcollage som då och då sticker in kommentarer till bilderna.