Det här är film som borde ha flera betyg. Ett till sina birollsinnehavare – en fyra. Ett till Julianne Moore – en femma. För "Still Alice" är Moores självklara och klassiska Oscars-film; en sådan som innefattar sjukdom eller död och där man får chansen att spela ut hela sitt register.

Moore är Alice Howland, 50-årig lingvistikprofessor på Columbia-universitetet; smart, professionell, rationell, vacker, lyckad, gift med tre vuxna barn, och på den punkt i livet då det är dags att fundera på vad man ska prioritera för att bli ännu lyckligare.

Istället får hon Alzheimers, en ovanlig, aggressiv och ärftlig variant. Det börjar med ett borttappat ord under en föreläsning, fortsätter med en vilse-joggning på universitetsområdet, och så en fadäs under en familjehögtid. Sedan går det snabbt. Och förmodligen extra snabbt just eftersom hon är så intelligent.

Det som gör "Still Alice" originell är att den bara utgår från Alice och undviker att vältra sig allt för extra mycket i sentimentalitet.

Den är koncentrerad och fokuserad, inifrån, på Alices värld, som i början bara blir stundtals suddig och förvirrande, men sedan allt mer skrämmande. Moore är konstant i bild och varenda ansiktsmuskel-ryckning och varenda nyansskiftning i ögonen är där, under den process där hon förvandlas till en skugga av sig själv, till en lingvistikexpert helt utan ord – nu i stället specialist på ”the art of losing”, som hon kallar det själv, medan hon fortfarande förstår vad som händer.

Att "Still Alice" är baserad på en roman av en doktor i neurovetenskap (Lisa Genova) och regisserad av ett par med erfarenhet av en svår sjukdomsprocess (Glatzer gick bort i ALS förra veckan) ligger naturligtvis bakom naturligtvis bakom det tydliga perspektivvalet. Men där det öppnar för en magnifik prestation av Moore så ställer det till det för resten av filmen, som lite känns som den bara är där som – visserligen oklanderlig, men ändå bara – kuliss.

Barnen och maken glider oss mellan fingrarna och framstår som alla andra charmigt vardagsdysfunktionella, pladdriga NY-akademikerfamiljer vi sett tidigare på duken. Undantaget är yngsta dottern Lydia, som får utrymme att utvecklas och som görs med stor bravur av Kristen Stewart.

"Still Alice" sätter på ett konkret sätt igång existentiellt jobbiga men spännande tankar runt det abstrakta faktum att vi alla spenderar våra liv med att bygga identitet och minnen, för att de sedan ska brytas ner och försvinna. Jag hade önskat ännu mer av den varan.

François Ozon är en produktiv och ganska ojämn filmskapare, men hans bästa filmer är fantastiska. Komplexa, roliga och thrillerlikt gastkramande flyter de över gränsen mellan fantasi och verklighet så obehindrat att den inte alltid är vare sig tydlig eller väsentlig. Död, sex och kreativitet, sociala normer och utanförskap är återkommande teman, middagsritualen i familjens sköte något av en urscen.

Hos Ozon möter Bergman Almodóvar i den franska borgerlighetens rike skulle man kunna säga, om det inte vore att förringa Ozons egenart. Med förrädiskt lätt hand etablerar han en trevlig, bildad medelklassvärld som han sedan kastar ut ett spö med förbjudet bete i. Det kan vara en sexuellt utlevande ung kvinna, som i ”Swimmingpool” (2003), eller en exceptionellt litterärt begåvad gymnasieelev från arbetarklassen, som i ”Bakom stängda dörrar” (2012).

Och som det nappar. Kvinnor i klänning och kavajklädda män gapar vampyriskt efter det som triggar deras fantasi och libido. De vill både masochistiskt svepas med, förakta och äga.

I Ozons förra, i Sverige lite orättvist utskällda, film ”Isabelle” (2013) blev det kaos i familjen när en vacker tonårsdotter istället förtingligade sig själv i prostitution och osäkrade omgivningen med sitt provokativa beteende.

I ”En ny flickvän” är allt precis som det bör tills Claire (Demoustier) hittar sin döda bästis man David (Duris) i klänning och peruk, flaskmatande sin lilla baby. ”Du är pervers” säger Claire längtansfullt, och går hem och knullar sin egen man till orgasm. ”Nej, men det gör inget” svarar mannen på frågan om det gick för honom, i en skön turnering av den heterosexuella klichén.

Naturligtvis återvänder Claire till David, hungrig efter hans kvinnliga alter ego som hon självsvåldigt döper till Virginia. Filmen bygger på en novell av Ruth Rendell, och vittnar framför allt i början om hennes intresse för identitetsglidningar.

Virginia blir för Claire ett slags spännande substitut för den döda bästisen Laura. De går på hemliga, njutningsfyllda shoppingturer och Anaïs Demoustier gestaltar skickligt Claires aggressivt ambivalenta känslor inför sin ”copine” som ju betyder både flickvän och tjejkompis.

Mindre subtilt är hur filmen ett tag övergår i något som liknar en styltig ”lektion 1A i transvestism”, där David pedagogiskt förklarar sin läggning. Detta må inomfilmiskt rikta sig till Claire, men känslan är att det också är en liten grundutbildning av publiken. Och Ozon brukar inte ta sådan hänsyn till heteronormerna.

Följden blir att filmen vacklar till i sitt perspektiv, men rycker upp sig när David klargör att han inte bara crossdressar ibland utan vill leva som kvinna. Då träder David/Virginia fram som en egen person för Claire – och hennes reaktion är inte snygg. Maktrelationen blir tydlig, Davids/Virginias sårbarhet gör ont att se.

”En ny flickvän” är inte en av Ozons bästa filmer, men den är sevärd inte minst för Romain Duris intagande känsliga insats som David/Virginia. Filmen är också intressant att lägga jämte Ozons ”Tiden som finns kvar” (2005), som den på många sätt liknar.

Medan den filmens homosexuella huvudpersons öde präglas av ett djupt utanförskap som slutar med döden, erbjuder ”En ny flickvän” en rejält sentimental konsolidering.

Shane Smith har ett mustigt skägg och i runda slängar tre och en halv miljard kronor på banken. Han är också journalist.

Vi tar och låter den informationen sjunka in en stund.

Den 44-årige kanadensaren Shane Smith har alltså mitt i medievärldens globala livskris byggt upp ett journalistiskt megaimperium. Från det lilla magasinet Voice of Montreal för tjugo år sedan till det enorma mediehuset Vice med redaktioner världen över, webbtv-portaler, ett skivbolag, ett bokförlag samt, sedan 2013, ett eget program med samhällsreportage på HBO.

En hel världs krisdrabbad gammelmedia stirrar på med skräckblandad förtjusning. Hur gör de?

Tja, säger Shane Smith själv, vi struntar i pengarna och fokuserar på vad vi verkligen vill göra. Vilket så klart är lätt att säga med några miljarder i fickan.

Mer specifikt har Vice på ett exceptionellt sätt lyckats nå ut till en publik som annars i stor utsträckning ratat traditionella medier. De har samtidigt lyckats behålla en slags småpunkig gör-det-själv-image trots att de numera samarbetar med både Fox och Google. Vilket i sin tur gör Vice till ett varumärke som annonsörer helt enkelt väldigt gärna vill förknippas med.

I tisdags satt Barack Obama ned med Shane Smith för en exklusiv intervju på Vice.com. Det säger något om vad Vice numera är. De talade om klimatkris och IS men på slutet berättade Smith att de också bett tittarna att ställa frågor till presidenten. Den överlägset vanligaste frågan de ville ha svar på var: "Varför kan du inte legalisera marijuana?" Det säger också något om vad Vice är.

Just nu går den tredje säsongen av reportageserien "Vice" på HBO Nordic. I det första avsnittet beger sig Shane Smith till Antarktis för att studera den globala uppvärmningen. Det är dramatiska båtfärder runt sönderfallande isberg. Det är mörka speakerröster som talar om hur "humanity is in serious trouble". Det är journalistik som är både påkostad och angelägen.

Men det är också sensationssökande, selektivt, grabbigt och tesdrivet. Och kanske är det så framgångsformeln enklast stavas.

Robert Duvall nominerades till bästa manliga biroll både på Oscarsgalan och Golden Globe för sin insats som butter familjepatriark – men filmen fick i Sverige enbart biopremiär i huvudstaden. Lika bra det, kan man konstatera nu när "The Judge" till sist dyker upp på dvd.

Det börjar dock bra då vi får möta den medel­ålderskrisande Henry (Robert Downey Jr), en rappkäftad och cynisk stjärnadvokat i Chicago som är ökänd för att rädda rika klienter ur knipan och som har mottot "är du oskyldig har du inte råd med mig". När modern dör återvänder Henry motvilligt till den sömniga byhåla där han växte upp och tvingas konfronteras med de misslyckade bröderna, ungdomskärleken (Vera Farmiga) och framför allt den vresige fadern, den fruktade domaren Joseph (Duvall). Relationen ställs på sin spets då den förlorade sonen tar sig an att försvara sin far då denne överraskande hamnar på andra sidan skranket, anklagad för mord.

"The Judge" förtjänar originalitetspoäng då den kombinerar två utslitna genrer – hemvändarfilmen och rättegångsdramat – men de vassa gaddarna i inledningen slipas efterhand ner till mjuka mjölktänder då de två alfahannarna ska hitta tillbaka till varandra och till sina känslor. Downey Jr och Duvall kämpar på bra, men är dömda att misslyckas i en lite tv-mässigt regisserad film som kantrar åt jolmig sentimentalitet.

Mittberättelsen i en trilogi är som regel alltid den mörkaste, blodigaste och bittraste, se ”Sagan om ringen”. Så också i Veronica Roths ”Divergent”-romansvit, en franchise för tonåringar med tydliga likheter till ”Hungerspelen”.

Bioaktuella filmversionen av andra delen, ”Insurgent”, släppt nästan på dagen ett år efter del ett, skruvar dessutom upp actionvolymen ytterligare för att nästan helt dränka förlagans mytologiska utsvävningar.

Det börjar i upptakten med att hjältinnan Tris (Shailene Woodley) klipper av sig det långa flickhåret. Som av en händelse åstadkommer hon en chic coiffure för framtidens unga kvinna på språng i livet. För storyn är i princip en enda lång klappjakt på henne av postapokalyptiska Chicagos två huvudfiender: Jeanine (Kate Winslet), De Lärdas ledare med diktatorsambitioner, och De Falanglösas ledare Evelyn (Naomi Watts), som vill ha revolution men undviker att tala om vad som ska hända sedan.

Filmen går med högst måttlig spänning på autopilot från början till slut.

Det finns dock några intressanta, ”Matrix”-inspirerade scener i vilka Tris ska klara en mental hinderbana som ställer henne mot smärtsamma minnen och inre demoner. Först här utnyttjar man också 3D-formatet för att förhöja de spektakulära visuella effekterna.

Jag är inte rätt kritiker att bedöma den här filmen. Det är, å andra sidan, knappt någon annan kritiker heller. Ukrainska "The Tribe" utspelar sig på en internatskola för döva, och alla roller gestaltas av döva amatörer. Ingen pratad dialog förekommer – bara teckenspråk, utan undertexter eller ledsagande berättarröst. Men även om man ibland får gissa sig fram är handlingen lätt att följa. Debutregissören Myroslav Slaboshpytskiy riktar sig inte till dem som behärskar teckenspråk på ukrainska, snarare till alla oss andra.

"The Tribe" väckte stor uppmärksamhet på Cannesfestivalen ifjor, och är en mycket märklig och unik bioupplevelse – ett slags stumfilm med ljud, vars tystnad blir hypnotiserande. Samtidigt ska det påpekas att det är en ytterst våldsam och nattsvart historia, som vissa kommer finna svår att smälta.

Filmen inleds med tonårskillen Serhiys (Hryhory Fesenko) första dag på skolan. När han anländer pågår ett högtidligt firande, där eleverna paraderar uppsträckt i sina skoluniformer.

Den prydliga fasaden rämnar så fort skoldagen slutar. På kvällarna öppnas ett slukhål till helvetet: de manliga eleverna gör stölder och våldsrån på stan; de kvinnliga eleverna prostituerar sig på en rastplats för långtradarchaffisar. Den som inte inordnar sig i gänget utsätts för mobbning eller brutal pennalism.

Serhiy finner sig snabbt i situationen – han är duktig med nävarna och vinner respekt, men begår misstaget att förälska sig i Svetka (Rosa Babiy) som gängledaren planerar att sälja som sexslav till Italien.

De kriminella aktiviteterna och sexhandeln från öst till väst gör det frestande att läsa in en samtidskommentar till sakernas tillstånd i Ukraina, även om filmen är inspelad före kriget. Men titeln ("Klanen") och den avskalade storyn pekar mot något mer grundläggande. Institutioner som fängelser och internatskolor är flitigt använda inom fiktion eftersom de kan ses som samhällen i miniatyr, och funktionshindret blir här en ytterligare isolerande faktor för att studera gruppdynamik. Den döva klanen är som en marginaliserad, vild flock med helt egna spelregler, som bemöter den hörande omvärlden med skepsis eller direkt fientlighet.

Det är en mörk film, men den har en flackande låga av hopp i samlagsscenerna mellan Serhiy och Svetka, scener som är vackert belysta, närmast paradisiska, trots att de tar plats i ruggiga pannrum och kala korridorer. Filmen må utspela sig i sjaskiga miljöer, men till skillnad från närbesläktade, obarmhärtigt realistiska dramer från öst – exempelvis de i den rumänska nya vågen – är "The Tribe" inte fotograferad med skakig handkamera utan i långa följsamma steadicamtagningar, vilket tillsammans med den udda ljudbilden och frånvaron av filmmusik bidrar till en overklig, lätt mardrömslik stämning.

När våldsspiralen mot slutet skruvas gör Slaboshpytskiy några riktigt obehagliga scener med mord och våldtäkt som samtidigt är snillrika eftersom de inte hade kunnat förekomma i en film med hörande rollgestalter: på dövskolan kan ingen höra dig skrika.

Sverige, 2015. Regi: Ronnie Sandahl. Med: Bianca Kronlöf, Henrik Rafaelsen, Mona Kristiansen. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.37.

Snäll historia om flicka som träffar utomjording.

Ny skruvning på klassiskt skräcktema.

Bagatell som tycks skräddarsydd av franska turistrådet.

Marjane Satrapis massmördarkomedi trampar rejält snett.

En alltför stor hajp gör ofta att förväntningarna kommer på skam. Den australiska skräckfilmen "The Babadook" har lyfts fram av femstjärniga recensioner och "Exorcisten"-regissören William Friedkins utsaga "den otäckaste film jag någonsin sett". Så är "The Babadook" läskig? Nja. Originell? Nja – men filmen har egen, vardaglig ton som känns uppfriskande vid sidan av standardskräckisarna från Hollywood.

Titelfiguren, The Babadook, är ett monster med cylinderhatt, uppspärrade ögon och Pelle Snusk-fingrar som förekommer i en barnbok, älskad av pojken Samuel som bor med sin mamma Amelia i en viktoriansk trävilla (den typ av hus som alltid förekommer i skräckfilmer). Pappan är död, hans saker symboliskt nog magasinerade i källaren.

Samuel är ett problembarn: aggressiv, krävande och besatt av monster och spöken till den grad att både omgivningen och mamman börjar frukta honom. Med tilltagande isolation, paranoia och sömnlösa hallucinationer ser även Amelia tecken på att The Babadook existerar. Eller är det Samuel som är monstret? Den avlidne fadern? Hon själv?

De första två akterna kan kategoriseras som psykologisk skräckfilm, och här visar debutregissören Jennifer Kent fint handlag med stämningar och skådespelare. Otäcka barn är kanske den mest uttjatade av alla skräckfilmsklichéer men Noah Wiseman i rollen som Samuel är verkligen ett fynd med sin både läskiga och söta uppsyn, och filmen lyckas fånga Amelias vardagliga frustrationer och ambivalenta moderskänslor gentemot sitt udda barn. Ett rätt uppenbart sätt att tolka filmen är att monstret är en manifestation av moderns och sonens dysfunktionella förhållande, som beror på obearbetad sorg.

Problemet är den sista akten: i ett försök att skruva upp skräcken förfaller Kent till klichéer – flygande objekt, osynliga händer som drar iväg personerna, blodig exorcism. Det här gjorde William Friedkin betydligt bättre själv i "Exorcisten", en film som drygt fyrtio år senare är otäck på allvar.

"The Babadook" släpps på dvd och vod den 30 mars.

”One last ride”, utlovar filmens reklamslogan. Och det kan ju vara sant då Paul Walker förolyckades innan filmen var färdiginspelad. Men nu surrar rykten om att det kan bli ytterligare tre filmer, kanske – som här – med Walker ansikte digitalt tejpat på en body double eller fyra.

James Wan (”Saw”) ersätter åtminstone temporärt Justin Lin, men liksom i filmen är det förstås stjärnan Vin Diesel som är seriens alfahanne. Helt väntat bjuder man inte på några större överraskningar, undantaget ett kort klipp som kastar om kronologin mellan filmerna och täpper till en logisk lucka. Lite märkligt eftersom varken logik, story, rollfigurer eller dialog är av något större intresse här.

Snarare har man i särskilt de senaste fyra filmerna siktat in sig på att bli den störigare, knasigare och korkade kusinen från bilmeckarverkstan till ”Mission: Impossible”. Det blir som allra tydligast i actionscenen då huvudpersonerna Dom (Diesel) och Brian (Paul Walker) hoppar mellan våningarna på tre skyskrapor i Abu Dhabi med lyxmärket W Motors nya sportbil Lykan Hypersport.

I ett utdraget inslag med datorfixade bilder till brölande ljudeffekter lyckas man ändå inte uppnå en bråkdel av den hisnande känslan som uppstod när Tom Cruise spurtade nerför Burj Khalifa i Dubai med en brandslang som räddningslina. Delvis för att vi sett liknande bilhoppartrick tidigare. Delvis för att man med valhänt klippning och kameraplacering inte får ut mycket must ur scenen.

Men också för att det bara är en hårddisk i bilens dator som står på spel. Inte ens som vansinnesaction kommer man i närheten av inslaget i ”Fast & Furious 5” då man drog ett jättelikt kassavalv mellan två bilar genom gatorna i Rio de Janeiro. Seriens skrothandlarsymfoniska höjdpunkt.

”Fast & Furious 7” är trots sina 250 miljoner dollar i budget föga mer än en produktplaceringsmättad och tam remix på gamla actionrullar. Särskilt märks det på den tröttkörda och förvirrade storyn om terrorister med sikte på världsdominans.

Under de år som den briljante René Goscinny skrev manus åt Asterix, 1959–77, var serien lika mycket barnunderhållning som vuxen samhällssatir. I albumet "Gudarnas Hemvist" (1971) drivs det friskt med Frankrikes motsvarighet till miljonprogrammet (villes nouvelles), turism, överdriven reklam och den franska nationalsporten strejk. Jag gissar att pratbubblor som "Avtalsförhandlingarna har inte strandat ännu. Idag ska vi tackla problemet med permissionerna som arbetstagarsidan vill ha förlängda" flög rätt långt över mitt huvud då jag som barn läste albumet.

Den där intelligenta humorn märks knappast av i de flamsiga spelfilmerna med Gérard Depardieu som Obelix, men datoranimerade "Asterix – Gudarnas hemvist" förvaltar fint tonen och humorn från serien, även i de nya förvecklingar som har krävts för att tänja ut ett 44-sidigt seriealbum till långfilm.

I ännu ett försök att besegra de uthålliga, trolldrycks­pimplande gallerna beslutar sig Julius Caesar för att tvinga in dem i den romerska civilisationen. Arkitekten Raetus Vinclius får i uppdrag att anlägga en ny stad kring den lilla byn, och med hård marknadsföring ("Gudarnas Hemvist – mindre än tre veckors resa från Rom!", "Slavmarknad med självbetjäning!") strömmar snart hyresgästerna till. De galliska byborna blir som stora egoistiska barn när de inser att de kan kränga "antikviteter" och fisk till överpris till de nyinflyttade romarna, och som vanligt är det bara Asterix och druiden Miraculix som håller sina huvuden kalla.

En av anledningarna till Asterix enorma genomslag i hemlandet på 60-talet berodde på att den var en komisk omskrivning av den tyska ockupationen under Andra världskriget, och seriens hemvävda – om än självironiska – patriotism, och en humor som ofta kretsade kring nationella stereotyper kan kanske idag lämna en lite dålig eftersmak. "De är inte kloka, de där romarna" brukar det heta i Asterix – idag är det snarast fransmännen som är tokiga med sin högernationalism. Men regissörsduon Louis Clichy och Alexandre Astier understryker det humanistiska och antiauktoritära grundbudskapet från "Gudarnas hemvist": gallerna har inget emot de civila romarna och hjälper dessutom slavarna – en brokig blandning av olika nationaliteter – så till den grad att de själva förlorar på det.

Animationen är välgjord, om än inte av Pixar-klass. Egentligen är det märkligt att vi fått vänta tills nu på en datoranimerad Asterix: Albert Uderzos dynamiska teckningsstil och den slapstickspäckade humorn är som gjorda för formatet.

Studio Ghibli-geniet Hayao Miyazakis sista film "Det blåser upp en vind" gick upp på svenska biografer för ett år sedan. Nu är det, efter sådär åtta års arbete, dags för vad som kan vara den andre studiogrundarens, Isao Takahatas, sista verk. Och Oscarsnominerade "Sagan om prinsessan Kaguya" kan beskrivas såväl som en vacker tolkning av en gammal, populär, folksaga som science fiction med starkt feministiskt frihetsbudskap. Av vilka det sista känns roligare.

Storyn är i grunden som vilken ”askungesaga” som helst. En barnlös bambuhuggare hittar en dag en magisk prinsessa inuti en bambustjälk. Han och hans fru uppfostrar det extremt snabbt växande lilla flickebarnet för en framtid på en mycket högre nivå än familjens.

Men Lilla bambuskott, som hon kallas, är inte alls intresserad av att uppföra sig som en fin dam; sitta stilla, måla tänderna svarta, plocka ögonbrynen eller hålla munnen stängd när hon skrattar. Hon trivs bäst hemma i skogen med kompisen Sutemaru och när familjen enligt plan flyttar till ett palats i staden och friarna börjar rada upp sig för att tävla om den, självklart, mycket vackra unga kvinnans hand så protesterar hon ljudligt.

Dessutom har Kaguya inte bara mossiga traditioner att kämpa mot, hon bär dessutom på en stor hemlighet som involverar tanken på andra livsformer där ute i rymden. Och här pratar vi folksaga från 900-talet!

Filmen är handmålad i mjuka, sprött skira färger och bilderna liksom spritter fram. Fokus ligger på karaktärerna och penseldragen tillåts ibland forma ofullständiga skisser, som direkt ur Takahatas skissblock, som lever och förändras, medan vi iakttar dem. Resultatet är av stor skönhet och jag undrar om det här inte är den mest betagande Ghibli-filmen jag sett.

Namnet Kaguya kommer från verbet kagayou, som ungefär betyder skimra. Och det är precis det filmen gör. Skimrar ut från duken, på ett magiskt sätt. "Sagan om prinsessan Kaguya" är helt enkelt ett konstverk, i formen av en film.

Det är inte lätt att vara ett tioårigt geni om pappan är en butter cowboy, mamman en mentalt frånvarande insektssamlare och systern besatt av skönhetstävlingar. När T S Spivet vinner ett vetenskapspris rymmer han från familjens ranch i Montana och hamnar efter en äventyrlig resa i Washington, där han tas emot med öppna armar av Smithsonian Institute. Men under färden förstår vi att det finns en annan anledning till flykten, familjens obearbetade sorg över hans tvillingbrors dödsolycka.

Filmen är precis som boken, Reif Larsens succé "Valda verk av T S Spivet", fylld med kluriga, vetenskapliga diagram som ger inblick i den udde pojkens tankeprocesser – exempelvis ett där han har mätt antalet ögonkast som utväxlas vid middagsbordet, vilket blir en sorglig illustration över kontaktsvårigheterna i familjen. Den lillgamle TS har helt klart ett autistiskt drag, även om han i högsta grad klarar sig på egen hand bland luffare och långtradarchaffisar.

Den sagoaktiga tonen och de osannolika turerna passar perfekt för den visuellt påhittige regissören Jean-Pierre Jeunet ("Amelie från Montmartre", "Delicatessen"), som här i sin första film med USA som spelplats vältrar sig i klatschigt vykortsaktig americana. Filmen vann en César (franska Guldbaggen) för bästa foto, och ibland är det så tjusigt att dramat kommer lite i andra hand – men "T S Spivets fantastiska resa" är en rakt igenom underhållande och hjärtevärmande familjebrygd, med några uppfriskande droppar drastisk humor.

Rob Marshall är en kompetent regissör, inte minst när det gäller musikaler. ”Chicago” hör till de mer minnesvärda filmatiseringarna från senare år.

När han tillsammans med manusförfattaren James Lapine tar sig an Steph­en Sondheims ”Into the Woods” blir det bra och bitvis riktigt underhållande. Lapine skrev för övrigt originallibrettot till musikalen.

Här skapar de ett eget universum där skogen, på ett plan, kan ses likt ett mentalt tillstånd som varje individ måste gå igenom.

Fighten mellan gott och ont utkämpas med klassiska figurer från folksagor och bröderna Grimm och några nydiktade huvudpersoner, främst det barnlösa bagarparet.

Rödluvan, Askungen, Vargen i Johnny Depps profilerade lilla porträtt och inte minst Meryl Streep, magnifik i varje detalj som den elaka häxan, är lätta att känna igen.

Men Lapine/Marshall betonar också nya nyanser hos dem. De använder gestalterna för att skildra allmängiltiga konflikter kring önskningar, drömmar, avund, girighet, sorg med mera.

Den fantasifulla, sagoaktiga scenografin och designen förtar aldrig intrycket av att ”Into the Woods” diskuterar eviga, igenkännbara frågor. Det understryks bland annat av avsaknaden av en enkel happy end. Upphovsmännen har modet att komplicera frågorna kring gott och ont långt utöver vad som sker i de klassiska sagorna. ”Into the Woods” i Marshalls version slutar i ett moraliskt credo riktat till vuxenvärlden efter ett slags apokalyptiskt världssammanbrott.

11 september har förekommit som referens i engelskspråkiga recensioner. Det är måhända en långtgående liknelse men varför inte? Tanken sporrar.

Dion Beebes foto är kraftfullt och hela tiden roligt att titta på. Spelet och de musikaliska insatserna håller mestadels hög klass.

Men det som främst lyfter ”Info the Woods” från en traditionellt filmatiserad musikal är Marshalls förmåga att skapa en spänning mellan de klassiska figurerna och vår nutid.

Det lyckade greppet leder till en oväntad humor.

Uppmärksamheten kring USA:s rättsvidriga fångläger på Guantánamo har falnat de senaste åren trots att runt 120 män fortfarande hålls fängslade på oklara grunder. Därför är det välkommet att Peter Sattler lyfter ämnet i sin debut ”Camp X-Ray”, en dialogcentrerad film med viss teaterkänsla, vars manus inte riktigt håller för den krävande formen.

I fokus står den unga soldaten Amy – Kristen Stewart i ännu en av de intressanta roller hon valt efter ”Twilight”-serien – som jobbar som vakt i lägret. När hon patrullerar en cellkorridor blir hon bekant med den vältalige Ali, inspärrad sedan flera år. I Amys kamp för att hantera machomentaliteten på basen blir samtalen med Ali efterhand en sorts respit.

Det hela är en utvecklingshistoria där Alis roll främst är att väcka ett amerikanskt samvete. Det är en rätt skamlös vinkel på Guantánamo, och draget understryks av hur rollen är konstruerad: för att muslimen Ali ska gå att spegla sig i krävs det tydligen att han kommer från Bremen och gillar Harry Potter.

På tvärs mot dessa fadda inslag gör Peyman Moaadi (”Nader och Simin: en separation”) en levande och engagerande tolkning av Ali. Hans större gester står fint mot Stewarts hårt sammanhållna Amy, och samspelet mellan dem är filmens största tillgång.