Normalt sett är jag en rätt måttlös filmslukare, men boxen med sex av Suzanne Ostens filmer gav mig en match. Jag har inte klarat att se mer än en film per dag – att jämföra med mitt senaste ackord när jag tuggade i mig hela den gamla Mad Max-trilogin på en kväll.
Ostens filmer från 80- och 90-talet känns ovant intensiva och sammansatta idag, och kräver koncentration. De kretsar kring mammor, pappor och barn i konkret och överförd bemärkelse, och pekar både ut i världen och in i psyket. De är progg och konstfilm, på en gång övertydliga och diffusa. De trumpetar samhällskritiska budskap, stabilt förankrade i borgerliga miljöer.
Den vilda mixen av plakatpolitik och poetisk surrealism hålls ihop av makalöst stringenta skådespelarinsatser. Malin Ek, Etienne Glaser, Philip Zandén, Lena T Hansson, Agneta Ekmanner med flera skimrar som diamanter i film efter film, rakt genom årtiondena som gått. Kanske hjälper Ostens innovativa arbete inom teatern henne att locka fram detta. Här finns i alla fall något av det bästa skådespeleri jag har sett i svensk film.
Redan Suzanne Ostens debutfilm ”Mamma” (1982) innehåller de flesta beståndsdelarna till hennes särart som filmskapare: ett kameraarbete som kombinerar tablåer med livfull rörlighet, fantastiskt skådespeleri och så den särskilda tolkningen av hur det personliga är politiskt.
Filmen handlar om regissörens mamma, filmkritikern Gerd Osten, spelad av Malin Ek. Den bygger på dagboksanteckningar och skildrar en kvinna som brann för att själv göra film, men hindrades av manssamhället och Andra världskriget. Suzanne Osten har ofta berättat om hur hennes uppväxt präglades av mammans psykoser, och här hittar hon en förklaring till dem: hon blev galen av att inte kunna förverkliga sig.
I Helena von Zweigbergks intervjubok ”Osten om Osten” från 1990 utvecklar Suzanne Osten sin syn på sambandet psyke och samhälle. Influenserna kom från psykoanalytiker i tiden som Barbro Sandin och Alice Miller, och från psykiatrikern R D Laing. Det finns skillnader mellan de tre, men på tvärs mot dagens biologiska förklaringsmodeller menar de att psykiska problem är logiska reaktioner på erfarenheter och sociala omständigheter.
Psykoanalysen laborerar också med familjen som ett slags urscen eller allmängiltig grundstruktur, som går att generalisera till hela samhället. För att hårdra det kan man alltså psykoanalysera allt från Vietnamkriget till underhållningsindustrin.
De här idéerna blommar ut i ”Livsfarlig film” (1988). Här drar Osten tillsammans med Etienne Glaser och Niklas Rådström på manussidan upp ett samband mellan psykiatri, konsumtionshets och underhållningsvåld, inramat av fragment av grekisk mytologi. Filmen floppade och är faktiskt lite av en pärs att se. Den är så hysteriskt infallsrik att den liksom sprängs inifrån, och idégodset känns föråldrat. Men filmen har också, i sina stunder, en obetalbar absurd humor.
I ”Tala! Det är så mörkt” (1993) är Osten kanske som allra tydligast i sin psykologiskt färgade samhällskritik. Här spelar Simon Norrthon en ung nazist, som går i terapi hos Etienne Glasers judiska psykoanalytiker. Glasers egen flyktingbakgrund används i filmen, och som ofta hos Osten fladdrar autentiska bilder och sekvenser förbi. När den kom tyckte jag att filmen var teatral och fånig. Sedd såhär i backspegeln fångar den isande pricksäkert bakgrunden till dagens högerradikala våg, och detaljer ur Sverigedemokraternas ursprung.
Filmen vittnar också om hur viktig Etienne Glaser, som Suzanne Osten levde tillsammans med i många år, varit för hennes filmskapande. I många av filmerna gestaltar han en faderssymbol som det vrids och vänds på. För att göra en turnering av en lätt sexistisk tankefigur kan man kanske kalla honom en musa – som Osten möjligen är lite ambivalent till. I alla fall får Glasers rollfigurer i filmerna ständigt den ilskna frågan om han inbillar sig att han är gud.
Tvehågsen verkar Osten också vara inför den mer eller mindre konstnärliga borgerlighet som hon skildrar i flera filmer. Det är tydligt att den är ett slags härligt hem, men också en rest av ett samhälle som hon nog tror måste försvinna. Som i Tjechovs pjäs ”Körsbärsträdgården” dväljs den kring middagar, flirtar och intellektuell konversation medan samhällsförändringen brakar loss utanför dörren. Temat introduceras i ”Mamma” och är tydligast i terrorismdramat ”Skyddsängeln” (1990).
Alla filmerna i boxen är spännande, men den som fortfarande står ut är ändå ”Bröderna Mozart” från 1986. Den hyllades och blev bland mina vänner en kultfilm som vi citerade repliker från i åratal. Här stannar Osten i en värld hon känner på djupet: scenkonsten. Regissören Walters (Glaser förstås) ansträngningar för att övertyga en operaensemble om det riktiga i att förnya Mozarts Don Giovanni skildras som – opera. Det är hat, erotik, visioner och hierarkier, dränkt i humor och intelligens. Och så alla kvinnliga rollfigurer som så självklart tar plats och spelar ut ett helt register från komik och tragik.
Tankarna går till Robert Altman, för livligheten och skickligheten i att skildra ett kollektiv. Men filmen demonstrerar också Ostens originalitet och energi. I intervjuer är hon själv slående generös. Hon berättar om inspiration från Mike Leigh, Milos Forman och Woody Allen, och ger läsaren nycklar till sina filmer. Hon namnger och hyllar alla hon samarbetat med.
I ”Mamma” figurerar Bertold Brecht, som uppmanar till vaksamhet inför den borgerliga synen på konstnären som ensam och genial. Suzanne Osten verkar ha aktat sig för den, men genial är hon allt.
.jpg?h=74f7926a279c7f3451e0ee20688ab228&fill=False&cut=False&ql=Undefined){kind=spacer}
.jpg?h=76dfaedf0f042af635edf89796123e92&fill=False&cut=False&ql=Undefined){kind=spacer}
