”Pitch Perfect” susade ut på biodukarna 2012 på svallvågorna från tv-serien ”Glee”, en kul, fånig och fjäderlätt sak om självförverkligande och stämsång.

En tvåa kändes inte direkt nödvändig, men regissören Elizabeth Banks och manusförfattare Kay Cannon har lyckats flytta runt grunddragen såpass att man kunnat fylla två nya speltimmar – inte minst genom att späcka med cameos, från nyhetsankaret Robin Roberts till rapparen Snoop Dogg i en festlig bihistoria där han spelar in en julskiva.

Intrigen går i huvudsak ut på att gruppen skämt ut sig inför presidentparet och bara kan återfå sin status genom att vinna VM i à cappella. Fast där måste de tävla mot eurosvinen i Das Sound Machine, ett skolboksexempel på tysk ordnung med den perfekt koordinerade ensemblen klädda i läder och stålhättor (och frontade av Birgitte Hjort Sørensen från tv-serien ”Borgen”).

På många sätt passerar ”Pitch Perfect 2” det såkallade Bechdel-testet med bravur: de kvinnliga rollfigurerna talar i stort sett bara om andra saker än män med varandra. Inte minst därför är det synd att manuset konsekvent vägrar låta Rebel Wilson få passera som en kropp och människa vem som helst: hennes storlek och smeknamn ("Fat Amy”) understryks i strängt taget varenda scen. ”Everyone knows I'm the attractive one”, säger hon i en passage. Det är plågsamt uppenbart att det inte är en upplysning till publiken, utan bara ännu ett exempel på fatshaming.

Redan när de träffas på en bögklubb i Tel Aviv inser den palestinske psykologistudenten Nimr (Nicholas Jacob) och den israeliske advokaten Roy (Michael Aloni) att oddsen talar emot ett förhållande. Ändå väljer de att riskera allt – familjeband, karriärer, kanske till och med möjligheten att bo kvar i landet – för kärleken.

Israeliskfödde regissören Michael Mayer har valt ett i flera avseenden politiskt känsligt ämne men saknat modet att ingjuta den hetta och det trotsiga vansinne som hade behövts för att övertyga.

Nimr pendlar med tillfälligt tillstånd från Ramallah till Tel Aviv för att komplettera sin psykologutbildning med en kurs för en internationell celebritet på området. Han har just börjat glänta på dörren till homogarderoben, fullt medveten om att komma ut knappast är ett alternativ om han vill kunna ha kvar kontakten med familjen, som efter faderns död står under militante storebror Nabils ledning.

Ett varnande exempel får han i avrättningen av Mustafa (Loai Noufi), en färgstark gayikon på nattklubben som skickats tillbaka till Västbanken av israeliska säkerhetstjänsten och en säker död i mötet med Nabil och hans styrkor.

För Roy är insatsen inte lika hög, även om polistrakasserier och utstötningen från familjen och gemenskapen i advokatvärlden hade blivit nog så kännbart. Framtidsutsikterna är att leva som en flykting i sitt eget hemland.

Med nervig handkamera i fotografen Ran Aviads händer och matchande klippning av Maria Gonzales manar ”Tel Aviv” fram en samtidsbild av Israel och Palestina som genomsyrat av misstro, alienation och paranoia. En skoningslös värld för den som inte följer konfliktens strikta spelregler mellan vän och fiende, vi och dom, normala och avvikare.

Just därför hade det behövts ett stråk av amour fou – okontrollerbar och hänryckande passion – i Nimr och Roys till synes självförgörande gemensamma kliv över så många tabugränser samtidigt. Som det nu är, stannar deras träffar vid gulliga samkväm, underförstått så att den heteronormativa publiken inte ska känna sig alltför besvärade.

Temperamentslösheten undergräver såväl kärlekshistorien som allvaret i huvudpersonernas radikala val att bryta banden med allt och alla som format dem. Nimr och Roy förtjänar bättre, särskilt när de gestaltas av två så lovande nya talanger som Jacob och Aloni.

Nånsin undrat vad vi kan göra åt klimathotet, svältkatastroferna och krigen som plågar världen? Disneys nya högsvansade familjefilm ”Tomorrowland: A World Beyond” har svaret: tänk positivt!

Framför allt, tänk inte negativt. Det blir nämligen en självuppfyllande profetia. Så passa dig när du börjar oroa dig över IS härjningar och den globala uppvärmningen. Låt dig inte indoktrineras av katastroffilmer ("Mad Max”, håll tassarna borta från publikintäkterna!). Bidra inte till apokalypsen.

Det är onekligen ett slipprigt ångestframkallande new age-budskap som filmen trummar in, och naturligtvis finns här en frälsare. Hon kommer i skepnad av en av de uppfriskande tonårstjejrebeller som vi sett på senare år, bäst exemplifierade med ”Hunger Games”-filmernas Katniss Everdeen.

Här heter hon Casey Newton (Britt Robertson), dotter till en Nasa-ingenjör. Hon visar så gott gry när hon försöker förhindra att basen där pappan jobbar läggs ner, att en flicka från framtiden ger henne en speciell badge. När hon rör vid den förflyttas hon till ett fantastiskt framtidsland, inspirerat av sektionen Tomorrowland som finns på några av Disneys nöjesparker.

Filmens utgångspunkt liknar alltså ”Pirates of the Carribeans”, som tar avstamp i en åkattraktion, men där upphör egentligen likheterna. Där ”Pirates” siktar på skamlös underhållning vill ”Tomorrowland” uppdatera Walt Disneys utvecklingsoptimism.

När Casey konfronteras med världens problem är hennes reaktion således att fråga: ”hur kan vi fixa det?”. Det är så till den grad de rätta takterna att det ger utslag i en maskin som mäter sannolikheten för jordens undergång. Sannolikheten går ner en tiondels procent.

Nu tussas Casey ihop med maskinens skapare Frank Walker (George Clooney) för att rädda världen. Han är ett numera medelålders underbarn – filmen visar också bitar från hans barndom –, duktigt desillusionerad och cynisk. Butter äldre man i tjafsig dialog med stursk ung kvinna: detta är filmens främsta gestaltning av pessimism mot optimism.

Om filmens handling framstår som oklar, så beror det på att den är det. Berättelsen är underutvecklad. Istället får vi olika händelser under ett ideologiskt paraply.

För manus och regi står Brad Bird, som gjort Pixar-succéerna ”The incredibles” och ”Råttatouille”, men här finns inte mycket av humorn och friskheten från de filmerna. Inte heller är filmen riktigt så visuellt mäktig som den berättar för oss att den är. Varje ny miljö introduceras till musik som skriker ”wow!”, men ofta är bilderna doftlösa och slicka.

Här finns en del ljuspunkter. Franks kraftfullt minerade Pippi Långstrump-villa är rätt härlig, och jag gillar också karaktären Athena, flickan från framtiden. Hon spelas som en intagande trickster med farlig blick av den unga Raffey Cassidy.

Men filmens positiva inslag förtas av budskapet. Slutklämmen är att glada genier som tänker utanför boxen behöver en ostörd plats utom räckhåll för politikernas klåfingrighet. Det liknar en ganska otäck och inte särskilt demokratisk entreprenörsvision.

Älskar du hundar och vet något om hundars kroppsspråk och deras sätt att kommunicera, ska du definitivt se ”Revolten”.

Älskar du hundar och vet något om hur snabbt de präglas på sin husse/matte, ska du definitivt inte se "Revolten”.

Vilket alternativ du än väljer, är jag övertygad om att en sann hundvän någon gång under filmen inte förmår hålla tårarna tillbaka.

”Revolten” är inte någon nostalgisk Lassie-film. Men känslorna kring hunden och dess ägare då djuret hamnar på villovägar utgör grunden i den här politiska allegorin i ett Ungern, där främlingsfientliga stämningar genomsyrar samhället.

Den starka historien om hur trettonåriga Lili (Zsófia Psotta) dumpas hos sin olycklige pappa när mamman med ny partner ger sig av till Australien engagerar från första bildrutan. Att blandrashunden Haden ingår i överenskommelsen tycks inte ha varit bestämt i förväg. Pappan vill inte betala samhällets nya bestämmelse för att husera en blandrashund, utan jycken kastas ut på gatan till Lilis stora förtvivlan. Snabbt exploateras Haden för att inbringa vinster till en ny ägare via arrangerade hundslagsmål.

”Revolten” är ett realistiskt berättat drama i ett sjaskigt, slitet Budapest med hård attityd människor emellan. Undan för undan utvecklas dramat till en tydlig idéfilm, där Mundruczó levererar en övertygande visuell gestaltning.

Den hemlösa hunden hittar gelikar i samma desperata, utsatta situation, inte minst då de samlas ihop och sorteras med referenser till koncentrationsläg­rens dugliga och odugliga. Deras gemensamma hämndaktion och attack är briljant regisserad. Sällan har jag sett en idé utvecklas mot ett så starkt bildmässigt slut. Min invändning gäller det alltför utdragna mittenpartiet där de löst tecknade huvudkaraktärerna aldrig fördjupas.

Den drabbande slutscenen stannar i minnet. Här hittar Mundruczó det exakta uttrycket för allegorins moral.

Knarkmagnet inför rätta skjuts till döds, hustrun flyr och... Vi hoppar över resten för jag lovar att det inte finns något i "Hot Pursuits" handling som ämnar överraska. I stället är det en lång ursäkt för att sätta ihop sydstatsblondinen Reese Witherspoon med colombianskan Sofia Vergara i en komedi och låta den blomma ut i en orgie av schabloner.

Witherspoons figur är modellerad efter de senaste årens fäbless för kvinnliga huvudpersoner som lider mer eller mindre av bokstavsstörningar; tänk Carrie i "Homeland" eller Saga i "Bron". Hennes förment manhaftiga poliskvinna Cooper är fast som apart paragrafryttare på hittegodsavdelningen, oförmögen att förstå livet bortom polisreglementet. Men så uppstår chansen till ett break i polisyrket: om hon bara kan rädda livet på mafiosohustrun Daniella under jakten på dammiga vägar i Södern. Men filmens verkliga ärende är att den heta colombianskan, ja alltså jag citerar filmen här, ska få den tillknäppta Cooper att leva livet lite...

Tänk er Sofia Vergara, ni vet Gloria i "Modern Family", ombes av regissören Anne Fletcher att kräma på med det där härligt, utlevande sydamerikanska temperamentet. Bygg sen varje skämt på att detta kulturkrockar med en manhaftig sydstatssnut. Skrik ut varje skämt. Är det någon som nickat till så upprepa det i nästa scen. Låt det skrika i däcken i varje kurva ända fram till crescendot då de båda motsatserna förenas som bundisar.

Sen är det dags för blunders till eftertexterna. Som om vi efter en hel film av blunders inte fått nog.

Action. Australien. Regi: George Miller. Charlize Theron och Tom Hardy i 2010-talets version av Mad Max. "Snyggt och brutalt, köttigt och smutsigt. Och så är det feministiskt" (Camilla Larsson).

Noah Baumbachs "While We’re Young" handlar om tre saker: Medelålders­vilsenhet, autenticitet och yngre generationers narcissistiska sätt att ta för sig. I centrum står Josh (Ben Stiller) och Cornelia (Naomi Watts), han dokumentärfilmare, hon producent, bägge några år över fyrtio, utan barn. När de träffar Jamie och Darby, ett hipsterpar i 25-årsåldern (Adam Driver och Amanda Seyfried), rycks de med av deras entusiasm, upptäckarlusta och förmåga att flyta med i nuet. Och inser att, även om de själva har det rätt bra, så är det något som saknas i tillvaron. Eller som Josh uttrycker det: ”Jag har bara två känslolägen kvar. Vemodig och föraktfull”. Vad gör man då i det skede av livet när uttrycket ”the world is your oyster” inte längre har bärkraft? När det där ostronet snarare stänger sig mer och mer för varje dag.

Josh, som tröstlöst arbetat på samma film i tio år, kastar sig ut i det nya, köper cool hatt, involverar sig i Jamies nya film och njuter av att bli beundrad av den yngre aspirerande filmaren (och av att samtidigt, kanske, kunna knäppa sin framgångsrike svärfar, überhyllad dokumentärregissör, på näsan). Men när han upptäcker att varken filmen eller den nyfunna vänskapen är så ”äkta” som han trott, så rasar allt.

Noah Baumbach pekar på att definitionen av begrepp som autentisk, och uppfattningen om hur man har rätt att använda sig av metoder, människor och material inom skapandet, såväl som i livet i stort, kan se helt olika ut för olika generationer. Och att förändringen går allt snabbare.

"While We’re Young" är visserligen grundare, och väsentligt mer förutsägbar än "Frances Ha", där regissören lyckades komma bortom det uppenbara i sitt utforskande av mänskligt beteende. Men den är ändå en välspelad, väldigt rolig och bitvis vemodig skildring av tid som går, kultur som förändras och liv som avverkas. Bortsett från det påfrestande slutet då.

”Déjà vu” är en mer passande titel på denna allt annat än överraskande jordbävningshistoria. En perfekt summering av action- och katastroffilmens alla klichéer. Om inte Roland Emmerichs ”2012” hunnit före.

Nationens bokstavliga söndring längs San Andreas-förkastningen får en tjockt understruken parallell i en Los Angeles-familj på randen till skilsmässa. Han har svårt att prata om känslor och gräver ner sig i arbetet i en räddningsstyrka. Hon söker tröst hos en snorrik men, förstås, bedräglig man.

På den terapeutiska hinderbanan av rämnande skyskrapor, tsunamivågor, hastiga sprickbildningar i berggrunden och en dotters rop på hjälp svetsas de tu förstås samman igen. I slutbilderna vajar stjärnbaneret stolt över förödelsen och han ser med tillförsikt fram emot att bygga upp allt igen.

De fotorealistiska datorsimuleringarna i 3D – uppenbart råmaterial till en åktur på nöjespark – har ägnats betydligt större omsorg än det melodramatiskt tungfotade manuset. Och ”less is more” är knappast filmens devis.

När man dessutom låter huvudpersonerna utropa ”Oh, my god!” i takt med richterskalans skenande mot historiskt oöverträffade höjder då infinner sig känslan av att se hötorgskonst på temat katastrof.

Action. Australien. Regi: George Miller. Charlize Theron och Tom Hardy i 2010-talets version av Mad Max. "Snyggt och brutalt, köttigt och smutsigt. Och så är det feministiskt" (Camilla Larsson).

Israel. Regi: Michael Mayer. Gaydrama om en palestinsk student och en israelisk advokat. "En samtidsbild av Israel och Palestina som genomsyrat av misstro, alienation och paranoia" (Michael Tapper).

Vid tjugonio års ålder slutar Adaline Bowman att åldras. Året är 1937, och från och med nu lever hon ett kringflackande liv med ständigt nya identiteter för att slippa bli avslöjad och gjord till ett forsknings­objekt. När vi möter henne i nutid är hon alltså över hundra år gammal.

Här har vi en kvinna som varit ung under hela vår moderna samtidshistoria. Det är inga dåliga möjligheter för en film att exploatera, men vad gör ”The Age of Adaline”? Grottar ner sig i en smördrypande fantasi om Den Rätte som plötsligt träder fram genom decennierna av ensamhet.

Ellis är en hipstersnygg, stenrik humanist – en renskrubbad perfektion som Michiel Huisman i rollen inte kan göra så mycket med, men som matchar Blake Livelys tråkiga Adeline utmärkt. Det hör till den romantiska genren att kvinnan är motvillig och mannen insisterande. Här blir det en mekanisk vals där Ellis överraskar den monotont vemodiga Adeline med blommor och utflykter tills hon ”släpper taget”.

Då sätter han in stöten och bjuder med henne till sina föräldrar som firar 40-årig bröllopsdag. Komplikationer uppstår, och det är talande för filmens slöa temperament att Harrison Ford, som i sina senaste filmer varit närmast zombielik, här framstår som ett under av dramatisk utlevelse i rollen som Ellis pappa.

Filmen lägger ut en matta med antydningar om kärlekens kraft. Tvåsamheten står skriven i stjärnorna (en komet firar dess fullbordan), och det är i samband med sin makes död i en olycka som Adeline slutar åldras. Det filmen vill säga, genom hela sin sagoaktiga inramning, är att livets enda mening är ett långt parförhållande.

Den självklara associationen till Oscar Wildes Dorian Gray är meningslös. I snygga kläder och frisyrer flimrar den fläckfria Adeline förbi i återblickar. Det mest spännande hon verkar ha gjort under hundra år är att följa modet.

I inledningen koordinerar CIA-agenten Susan (Melissa McCarthy) från sitt skrivbord i Washington en drönarattack i Bulgarien.

Därefter följer en tjusig, animerad titelvinjett som parodierar de i James Bond-filmerna. Svarta siluetter fajtas med jordklotet som fond; från USA flyger det raketer över hela världen.

En amerikansk komedi om USA:s roll som global övervakare och sheriff?

Nejnej, så roligt ska vi visst inte ha det. Den som förväntar sig någon satirisk skärpa likt den som Paul Feig visade prov på i lysande "Bridesmaids" (2011) blir snabbt besviken. "Spy" är en flamsig actionkomedi utan någon som helst politisk udd, där regissören fått för mycket pengar, och för lång speltid, att bränna på biljakter, flygturer, slagsmål och vykortsbilder av Europa (Paris, Rom och Budapest) – dit Susan åker när hon befordras till fält­agent med rätt att bära förklädnader som får henne att framstå som en kristen hemmafru från den amerikanska vischan.

James Bond-parodier av det här slaget är nästan mer uttjatade än James Bond själv, men det som ska sälja "Spy" är att den är gjord ur kvinnlig synvinkel. De bärande rollfigurerna görs av, förutom McCarthy, den brittiska komikern Miranda Hart som halvkorkad spionkollega, Allison Janney som CIA-chef och Rose Byrne som iskall bulgarisk maffialedare. Kring dem cirklar ett gäng snygga, men fåniga, manliga agenter – den fåfänge Bradley (Jude Law), den sliskige italienaren Aldo (Peter Serafinowicz) och den testosteronuppblåste Rick (action­stjärnan Jason Statham i en underhållande, självparodierande roll). Ja till och med svensken Björn Gustafsson dyker upp som korkad livvakt.

"Spy" tycks vara designad som ett alternativ till "Ladies Night", och inget fel med det. Men det känns trist att se en film om hur kvinnor övertrumfar män som ändå är så späckad av skämt kring kvinnors utseende.

Som vanligt får McCarthy inte bara vara rolig, det måste hela tiden understrykas att hon är tjock och rolig, med en låg status på köttmarknaden.

För den som tidigare aldrig har fångats och roats av Bent Hamers personliga filmkonst rekommenderar jag varmt ”1001 gram”, gjord med precision och fingertoppskänsla. Det är ett ypperligt tillfälle att lära känna en filmare som på ett sublimt sätt utgår från det outsagda i till synes vardagliga, lätt absurda berättelser, vilka alltid genomsyras av en förlåtande, humanistisk syn på rollgestalterna.

De flesta av Hamers verk, från debuten med ”Eggs” (1995) och framåt, är enkla historier med existentiella undertoner, ofta med medelålders män i fokus. ”1001 gram” är däremot den första där en kvinna spelar huvudrollen. Ane Dahl Torp (Marie), en av norsk films främsta, passar med sin ytliga kyla perfekt som kontrollant på Norges statliga institut för certifiering av vikt och mått. När hennes far, en förgrundsgestalt inom området, hastigt avlider, övertar hon hans plats och flyger till Paris för den årliga kontrollen av varje lands måttenhet, det vill säga kilot. Det fraktas av respektive nations representant till mötet i franska huvudstaden i behållare som lika väl skulle kunna vara urnor med en död människas aska, ett tydligt exempel på Hamers bildmässiga humor och liknelser.

Inför döden är det dags att lägga livet i en vågskål. Ungefär så uttrycker sig Maries döende far från sjuksängen.

Orden får en djupare verkan hos dottern, nyligen separerad från en sambo som fortfarande dyker upp för att hämta möbler och tillhörigheter. Allt detta fångar Hamer och hans utmärkta fotograf John Christian Rosenlund i en konsekvent bildgestaltning. De återkommande flygbilderna på radhusen, motorvägarna med mera understryker känslan av ett inrutat, ensamt liv och varje kväll sitter Marie själv med sitt rödvinsglas och stirrar ut i tomheten.

”1001 gram” är en film där åskådaren på ett tydligt vis inbjuds att via form och stil närma sig det Hamer ifrågasätter och vill diskutera, det vill säga hur vi människor lever och förhåller oss till varandra. Temat varieras bildmässigt i hans olika verk men är i grunden alltid detsamma. Här pekar han på möjligheten att bryta det invanda mönstret, då Marie möter den franske trädgårdsmästaren Pi som undersöker hur steglitsans kvitter förändras ju närmare Paris centrum fågeln kommer.

Slutbilden är det enda som stör. Den hade filmaren lätt kunnat överlåta till åskådarens fantasi.

Eiko Kadonos barnböcker om flickan Kikis lärdomsår till att bli en fullfjädrad häxa blev en försäljningssuccé mycket tack vare framgången för Hayao Miyazakis animerade filmatisering 1989 av den första boken, ”Kikis Expressbud”. Även om den här spelfilmen från i fjol har samma svenska titel, så baseras Takashi Shimizus och hans medförfattare Satoko Okuderas manus på böckerna som skrevs efter Miyazakis film, främst bok nummer två, som i svensk översättning döptes till ”Den nya häxkonsten”.

Tyvärr har inget av magin i den animerade filmen smittat av sig på den här fria fortsättningen. Inte så förvånande med tanke på att Shimizus karriär har dominerats av den mediokra skräckfilmsserien ”The Grudge”. Han regisserade de tre första filmerna och producerade sedan ytterligare tre.

”Kikis Expressbud” följer i spåren. Berättandet är segt, banalt och ibland irriterande omständligt, som om Shimizu försökt göra en pastisch på någon gammal bortglömd tv-serie. Scenografin är av andra klassens fantasilöshet, och de visuella effekterna härstammar från förra århundradet. Flygscenerna använder chroma key-tekniken för inkopierade bakgrunder på kantigast tänkbara sätt, och de datoranimerade djuren – katten Jiji och flodhästungen Maruko – blir inte mer än rörliga plastleksaker.

Rollerna är dessutom genomgående felbesatta. Sjuttonåriga Fuka Koshiba är för gammal för att spela trettonåriga Kiki, detsamma gäller Ryohei Hirota som beundraren Tombo. Värre än så är att samtliga rollgestalter fått en så platt gestaltning att man lika gärna kunde ersätta skådespelarna med kartongfigurer.

Vad beträffar de svenska rösterna, förmår de inte höja upplevelsen nämnbart eftersom dialogen är av samma märke som filmen i övrigt.

Kapitel 3 i skräckfranchisen “Insidious” är ingen uppföljare till de två första, utan en prequel om ett tidigare fall för mediet Elsa Rainer (Lin Shaye).

Här söks hon upp av tonåringen Quinn (Stefanie Scott), som försökt kontakta sin döda mor bara för att attackeras av arga spöken. Liksom i regissören och manusförfattaren Leigh Whannells tidigare franchise, ”Saw”, hinner man knappt muttra ”tortyrporr” innan handlingen går från spökhusrysningar till fysiska attacker.

Med tanke på filmens utstuderade ljudeffekter känns det som att plåga sig igenom en audiell buffé för sadister. Mycket arbetstid och pengar har lagts ned på att variera klangen av ett huvud som slås mot en vägg eller ett golv, krasandet av brutna benpipor som skaver mot varandra och att variera tonarten i de olika ångestskriken. Synd att inte manuset komponerades med samma virtuosa omsorg.

Storyn är tunn som ett avgnagt skelett av en såpamelodram på vilken man hängt upp ett pärlband av chockeffekter där döingarna larmar och gör sig till – inte helt olika förra decenniets alla fradgatuggande terrorister.

Här ödslas ingen tid eller möda på några djupare tankar. Skräck i snabbmatsförpackning.

Kanske hade greppen fungerat bättre i utformningen av en åktur på nöjesfält. På bio blir emellertid upplevelsen snabbt enerverande mekanisk.

Egentligen är det konstigt att SVT inte bygger fler underhållningsprogram på sitt gedigna arkivmaterial. Det finns ohyggligt mycket att ösa ur och SVT har producerat en hel del klassisk humor genom decennierna.

"Roliga timmen", som har sänts de senaste fredagarna, är ett undantag. Kärnan i programmet är gamla klipp från "Kvarteret Skatan", "Nilecity", "Mia & Klara", "Reuter & Skoog", "Helt apropå", "Hipp hipp", "Konsten att få sin mamma att gråta", och så vidare och så vidare.

Är det kul? Ja det är klart att det är lite kul. Men programkonstruktionen är inte nådig mot innehållet. Det sägs att form är innehåll men här nästan dödar formen innehållet. Allt runtomkring klippen är så klyddigt att man baxnar.

Anders Jansson leder programmet och varje avsnitt är det två gäster från den så kallade humoreliten. Så långt allt väl. Sedan finns det ett mycket otydligt tävlingsmoment där man ska komma på olika bokstäver utifrån tematiskt sorterade humorklipp – ingen vinner, ingen försvinner. Vid ett givet tillfälle ska fyra ur publiken upp på scenen och härma djur eller känslor eller vad vet jag – och då tappar jag alltid tråden och sitter och undrar: vad gör de egentligen?

SVT kallar programmet för en "skrattfest för hela familjen", och det är mycket möjligt att det är. Men jag stör mig så mycket på allt krimskrams runtomkring och hade mycket, mycket hellre sett en lite mer nedtonad Anders Jansson, kanske till och med nedtryckt i en soffa, samtala med sina gäster om klippen och rent allmänt om humor och om vad som är roligt och inte. Gästerna, liksom han själv, är ju experter. Olämplig humor, farlig humor, harmlös humor, tråkig humor – det finns mycket att tröska igenom. Men det blir väl för krävande en fredagsafton, förstås. Hellre lite låtsastävling och flås för att hålla ångan uppe.

I "Jurassic Park" från 1993 begapade paleontologerna Alan och Ellie (Sam Neill och Laura Dern) dinosaurier som kom till liv. Deras häpnad speglade biopublikens reaktion. Ingen hade sett något liknande tidigare. Steven Spielbergs film blev en milstolpe, startskottet för de realistiska datoranimationernas era i Hollywood.

22 år senare är vi luttrade. Dinosaurier är vardagsmat på bio och i tv, och också i den dinosauriepark som vi möter i "Jurassic World", den fjärde filmen i serien. Barnfamiljerna strömmar till den tropiska ön för safariturer – men parkchefen Claire (Bryce Dallas Howard) inser att det behövs nytänk för att säkra framtida intäkter.

"Ingen är intresserad av en dinosaurie längre ... konsumenterna vill ha något större, med fler tänder", säger hon i en replik som också är en självironisk blinkning från manusförfattarnas sida.

Lösningen för att locka både parkpublik och biopublik är just något större, med fler tänder: säg hej till den genmodifierade skräcködlan indominus rex – mäktigare än en tyrannosaurus, smartare än en velociraptor och med förmågan att likt en kameleont ändra färg efter omgivningen. Givetvis sliter den sig och orsakar masspanik, och får dessutom understöd av en armé flygödlor som ett tag får "Jurassic World" att förvandlas till Hitchcocks "Fåglarna".

Precis som i de tidigare filmerna är det inte bara en kamp mellan människa och monster, utan också en kamp mellan mänskliga viljor: på den ena sidan står de som för snöd vinnings skull leker Frankenstein och mixtrar med naturen, på andra sidan de som verkligen ömmar för ödlorna.

I "Jurassic World" kämpar den motorcykelburne dinosaurietämjaren Owen (Chris Pratt) inte bara mot Claires säljande idéer, utan också mot den slemme säkerhetschefen Hoskins (Nick Robinson) vision att skapa en armé av velociraptors för militära ändamål.

Givetvis är det Owen som ska rädda ön, och han försöker också med sin råbarkade skogshuggarcharm tämja den strikta affärskvinnan Claire. Romansen hålls liksom den ideologiska diskussionen på serietidningsnivå, för att inte förvirra dinosaurieälskande kids. Men som typiskt matinéäventyr i Spielbergs anda gör "Jurassic World" jobbet: bjuder på en stunds hyfsad, oförarglig underhållning som kan sälja leksaker, tv-spel och åkturer i filmbolaget Universals nöjesparker.

Tills nästa film, då det säkert blir ännu större tänder.