Askungesagan ”Annie” har varit sig rätt lik genom sin vandring från succémusikalen på Broadway – som i sin tur byggde på en tecknad serie – till filmatiseringar, av vilka John Hustons från 1982 är den mest kända. Barnhemsflickan Annie möter en stenrik entreprenör, mjukar upp honom med sin charm och flyttar in för gott efter en enda egentlig komplikation.

Den nya Annie har lämnat 30-talet och klivit in i nutid. Hennes välgörare heter Stacks istället för originalets Warbucks, och enrollerar Annie som gullig imageförbättrare i sin kampanj för att bli borgmästare i New York. Filmen gör ett nummer av det kallt kalkylerande politiska spelet, och av samtidsmarkörer kring övervakningssamhället (Stacks är i mobiltelefonibranschen). Mest dundrar den dock på med hits som ”Tomorrow” i stompigt bombastiska arrangemang och dansscener som kameran har svårt att både få fart och ordning på. Intrycket är stökigt och den smöriga men dramatiskt svaga storyn känns jämntjock.

Ingen skugga över skådespelarna – inte ens svenskdubbningen jag genomled på pressvisningen förtog deras insatser. Cameron Diaz drar på som förbittrad fosterhemsföreståndare. Jamie Foxx får kämpa en del med Stacks förutsägbara utveckling från cyniker till familjeman, men samspelet med Quvenzhané Wallis är fint. Wallis (”Beasts of the Southern Wild”) är det bästa med filmen. Hon är en ö av närvaro och fokus i filmen, och gör seriefiguren Annie till en riktig karaktär.

I den imponerande debuten "Margin Call" (2011) skildrar J C Chandor hur skrupelfria Wall Street-bankirer i sitt elfenbenstorn försökte rädda skinnet under finanskrisen 2008. "A Most Violent Year" utspelar sig i en annan halvkriminell bransch i staden, några snäpp längre ner i samhällshierarkin – bland distributörer av villaolja. Året är 1981, då New Yorks brottsstatistik nådde sin blodiga höjdpunkt.

Abel Morales (Oscar Isaac) är en inkarnation av den amerikanska drömmen, en latino som börjat som oljebilschaufför och som nu äger företaget. Han har vinnarskalle och har skaffat sig alla de accessoarer som krävs för att spela chefsrollen: Mercedes, dubbelknäppt kamelhårsulster och en vacker, blond fru, maffiadottern Anna (Jessica Chastain). Men Abel är också en uppkomling och utböling i en bransch som har kontrollerats av italienare och judar i decennier, och när han vill expandera företaget stjäls hans truckar och töms på olja. Konspirerar konkurrenterna mot honom? Polisen anser sig inte ha tid att utreda brotten utan konstaterar syrligt "det är uppfriskande att ni nu tycks ha börjat stjäla från varandra, istället för från kunderna och skattebetalarna".

Isaac påminner om en ung Al Pacino, och har samma iskalla blick och auktoritet som Michael Corleone i "Gudfadern"-filmerna, vilka är tydlig förebild för filmens klassiska stil och lågmälda, ödesmättade spänning. Abel befattar sig inte med vapen, och vägrar att ta hjälp av hustruns maffiakontakter, men är en gangster för nyliberalismens åttiotal. En ulv i kamelhårsulster som navigerar i lagens gråzon med mottot "ta alltid den mest rätta vägen". Det är inte särskilt svårt att se honom, några decennier senare, på finanssvindleriets topp i "Margin Call". "A Most Violent Year" är den amerikanska drömmen nerkletad med blod och olja, en modern och civiliserad "There Will Be Blood".

Trots titeln är det här ingen särskilt våldsam film, mer ett elegant, fullvuxet kriminaldrama med intelligent manus, lysande spel och en skitigt realistisk tidsanda. Efter "Margin Call" och seglardramat "All is Lost" befäster Chandor att han är en av de mest intressanta amerikanska filmskaparna.

Enligt en forskare som intervjuades i Dagens Nyheter i veckan kommer datorer snart att kunna skriva romaner. Kanske skriver de redan filmmanus. ”The Gunman” kan i så fall vara ett exempel. Den är så förutsägbar att den verkar maskingenererad utifrån de senaste årens sämre och mer osympatiska övningar i actiongenren.

Tänk er en blandning av ”Taken” och ”The Expendables”, osannolikt nog med två seriösa skådespelare – Sean Penn och Javier Bardem – i huvudrollerna.

Vi har en absurt muskulös gammal slagskämpe i yrkesmördarbranschen (Penn), hans sluge rival tillika kollega (Bardem) och en underbar, ung kvinna (Trinca) vars uppgift är att fungera som drivkraft och belöning för en orgie i våld.

Spelplatsen växlar mellan europeiska storstadsmiljöer och en kolonialt färgad skräckvision av ett krigshärjat främmande land – Kongo, skildrat i bilder av fattiga döda människor.

Knappt har slagskämpen lyckats skaka av sig sitt mordiska förflutna förrän det hinner upp honom med hot om vedergällning.

Det kan väl aldrig vara någon i hans egen grupp som på detta svekfulla sätt vill sopa igen gamla spår?

En sista, blodsprutande strid är nödvändig.

Mysteriet med denna oinspirerade version av en utsliten historia är Sean Penns hängivna inblandning. Han listas på manussidan, och gud vet vad han har gått igenom för att skaffa sig den överkropp som kameran älskar mer än hans känsliga ansikte.

”På den här platsen frihetsberövas människor i väntan på tvångsutvisning.” En text och så en steril ovanifrånbild på en vinkelbyggnad och en gård.

Vi är på Förvaret i Flen. Hit har regissörerna Anna Persson och Shaon Chakraborty, genom ett omfattande förtroendearbete, lyckats skaffa sig unikt tillträde, till platsen som sådan och till de människor som vistas här.

I kontrast mot institutionen med sina trubbiga regler och sin totala brist på flexibilitet ställs mänskliga möten och glimtar av värme, mellan de förvarstagna och personalen såväl som mellan arbetskamrater och mellan inlåsta.

Aina, som klarat sig genom två tjetjenska krig genom att byta identitet men till slut tvingas krypa till korset, tjugoårige Sami som behåller självrespekten och normaliteten genom att diskutera solbränna och livets orättvisor, och skriva klagobrev till ”cheferna”, och de två anställda, Sophie och Solveig, som för sin egen kamp genom att behandla de förvarstagna personligt och servera maten snyggt – alla söker de strategier för att hantera de situationer som livet försatt dem i.

Sophie och Solveig uppmanas att inte glömma att de är tjänstemän framför allt och får kritik för att de genom att vara för sociala orsakar att de arbetslag som strikt följer regelverket hamnar i dålig dager. Men var går gränsen mellan yrkes- och medmänniska?

Med bilder av ändlöst cigarettblossande, nakna, vankande fötter i Stadium-tofflor, uppgivet slående på boxningssäckar och nervöst undergivna leenden förmedlar regissörerna en känsla av en helt omöjlig plats, där människor beskrivs med siffror och kolon, och vardagsvokabulären består av uttryck som rumsvisitering, gå ur förvar och förvarsförhandling.

Men jag saknar ibland en intimitet, fördjupning och tydlighet i berättelsen. Kanske är det omständigheter och restriktioner som ligger bakom, kanske också regissörernas medvetna val att bara observera och registrera. Oavsett, så är "Förvaret" en film som ställer frågor som vi alla borde försöka besvara. Åtminstone inför oss själva.

Det här är ytterligare ett av Folkets bios populära Knattefilmspaket med tre nya berättelser om Alfons Åberg.

De två första, ”Hur långt når Alfons?” och ”Alfons och soldatpappan”, baseras på böcker av Alfons skapare Gunilla Bergström, medan ”Alfons leker Einstein” gjorts efter ett originalmanus av Hans-Åke Gabrielsson.

I den första episoden reflekterar Alfons kring vilka avtryck hans kropp gör, hur hans stjärt till exempel värmt stolen där katten sedan lägger sig. Vad händer med hans andedräkt efter det att han ätit ett äpple? Når den mannen på gatan som spontat går hem och gör en äppelpaj?

Dessa lite kluriga, ibland nästan existentiella, frågor utgör ofta essensen i sagorna om Alfons och bidrar till att den lille killen med det snaggade håret älskas av både barn och vuxna.

I ”Alfons och soldatpappan” är det mångkulturella Sverige närvarande. Alfons och kompisen Hamdi leker krig med Alfons vattenpistol och en blomdusch men tittar också på dataspel med krigsmotiv och ruggiga krigsvideor.

Hamdis pappa som krigat i landet de kommer från ger pojkarna en fin liten filosofisk anekdot om en myra att fundera på. Det blir pedagogiskt men utan att slå över i pekpinnemanér.

I Einstein-avsnittet blommar fantasin och Jonas Karlsson klarar alla rollernas röster galant.

Kapten Robinson (Jude Law) är skeppsbruten mitt i livet. Hans mångåriga kontrakt som ubåtskapten för en privat redare har sagts upp med omedelbar verkan. Både bildligt och bokstavligen står han på bar backe. Utan a-kassa. Utan pensionsförsäkring. Och utan familj eftersom hans fru tagit sonen med sig till ett nytt äktenskap med en man flera pinnhål upp i näringskedjan.

Man kan visserligen välja att se ”Black Sea” som en korsning mellan den klassiska bankkuppsfilmen, modell ”Asfaltdjungel” (1950), och ubåtsthrillrar som ”Das Boot” (1981). En grupp löst sammansvetsade män med sikte på ett mångmiljonbyte stängs in i en gammal rostig rysk ubåtsskorv som snart blir till en tryckkokare av klaustrofobi, våld och konspirationer. Uppe på ytan av Svarta havet lurar den ryska flottan och kanske än farligare fiender. Under dem väntar havsdjupets eviga mörker.

Men allegorin över dagens sociala spänningar i Europa gör sig ständigt påmind, från det att Robinson söker upp en skum finansiär för denna skattjakt efter en havererad tysk ubåt lastad med naziguld till dess att sanningen bakom expeditionen avslöjas i finalen. Drömmen om att ta revansch på en värld där människovärde mäts i pengar genomsyrar filmen.

Tolv i besättningen. Sex britter. Sex ryssar. Alla på samhällets sophög i arbetslöshetens förnedring. Förbittrade män bestulna på livet som ser chansen att stjäla något tillbaka. Förenade av målet att dela lika på skörden av det gemensamma arbetet. Av den kärvt socialrealistiska upptakten att döma ser det närmast ut som om Ken Loach gjort en avstickare till thrillergenren.

Väl under vattnet tar genre­konventionerna över, om än med en uppenbar skruvning som både pekar bakåt mot kalla kriget och speglar dagens extremnationalistiska stämningar.

Några struntkonflikter eskalerar i motsättningar mellan de två grupperna som talar olika språk, och snart börjar röster viska om att guldet kanske borde delas enligt helt andra principer. Det är inte utan att filmen nu börjar få drag av girighetens vansinne i ”Sierra Madres skatt” (1948).

Tyvärr har filmdebuterande tv-författaren Dennis Kelly gjort det dramaturgiskt lätt för sig och slängt in en psykopat som irrationell orsak till att solidariteten strax förbyts i ömsesidigt hat.

Strax spårar thrillern ur i en likgiltig gissningstävlan om vilka som ska överleva mordleken. Alltmedan en rad irriterande dyktekniska knasigheter hopar sig inför slutscenens antiklimax.

Synd på en film som länge bärs upp av Jude Laws övertygande rollprestation som grånad, arg och vemodig sjöbjörn med egen hederskodex. Hans omdiskuterade Aberdeen-dialekt kan jag omöjligen ha synpunkter på, men hans tunga axlar och uttrycksfulla ögon berättar mer än hans ord.

Regissören Kevin Macdonald (”State of Play”, 2009) gör vad han förmår av Kellys ojämna manus.

Filmens så kallade originalmanus är egentligen en samling gangsterklichéer och repliker ur genreåtervinningen. Det varvas med datorboostade kameraåkningar över storstadens asfaltsdjungel som inte tillför storyn någonting alls förutom en stunds poänglöst ögongodis.

Kryddan i denna skåpmat i reklamfilmsförpackning är en Liam Neeson-hitparad på hans tidigare gubbactionhjältar.

Liksom Bill Marks i ”Non-Stop” och Matt Scudder i ”A Walk Among the Tombstones” är yrkesmördaren Jimmy Conlon i ”Run All Night” en nergången New York-hårding som förlorat familjen till jobbet, spriten och samvetet. Men likt fallet Bryan Mills i ”Taken”-filmerna hinner man inte säga ”föredetting” innan Conlon går från uträknat vrak till topptrimmad mördarmaskin för att rädda sina kära men alienerade närmaste.

En fördel är dock Neesons utmärkta motspelare i Ed Harris hårdkokte gangsterboss Shawn Maguire, som så gärna skulle vilja vara en ”riktig affärsman”, och Vincent D’Onofrios cyniske men hederlige kriminalare. Joel Kinnaman är godkänd men har svårt att göra rollen som Conlons son Michael, en ex-boxare som tränar smågrabbar utan pappor, till någon större personlighet.

Det stundvis hyfsat energiska berättandet, varvat med like bakgrundsteckningar av huvudpersonerna och deras relationer, vinner på att vendettan mellan Conlon och hans barndomsvän/ex-boss Maguire ska avgöras under en natt. Deadlinen ger en extra kick till några hyfsade jakter i bil och till fots genom gator och byggnader. Slutbetyg: en snygg men tom dussinfilm.

Dags för en ny generation kändisbarn och kändisbarnbarn att göra entré. "Palo Alto" är regisserad av Gia Coppola, uppvuxen på farfar Francis Fords vingård och faster Sofias filminspelningar. Det romantiska paret spelas av Jack Kilmer, son till Val, och Emma Roberts, brorsdotter till Julia.

Nepotism? Nja, det här är en hyfsad debut – ett inte oävet men inte heller särskilt minnesvärt ungdomsdrama i den lite lågmält mjäkiga independentstil som omhuldas av Sundancefestivalen.

Palo Alto är en liten stad i Kalifornien. Det är också namnet på en novellsamling av stadens son James Franco – i vilken han med självbiografisk klangbotten berättar om ett gäng ungdomar. Franco gör en av rollerna, en idrottslärare som förälskar sig i eleven April (Roberts). Hon är å andra sidan hemligt kär i slackern Jack (Kilmer) som är inne på ett destruktivt spår. I flera scener fångar Coppola fint tonårstidens paradoxala kombination av växtvärk och håglöshet. Influensen från faster Sofia är tydlig.

Jag har inte läst Francos noveller, men kritikernas konsensus var att han inte hade mycket att berätta. Det samma kan väl sägas om filmen: kidsen förälskar sig, driver runt och röker på. Det blir till slut lite sömnigt, mycket till handling finns det inte. Men spelet är bra – inte minst av Roberts – och allt är tjusigt paketerat. Utan namnet Coppola tror jag dock inte att filmen hade hittat hit.

"Riktiga män spelar ishockey! Ishockey är inget för ynkryggar!", sjunger en sovjetisk gosskör i ett tv-klipp från sextiotalet. I ett annat, lika obetalbart, arkivklipp ser vi den sovjetiska hockeyns landsfader Anatolij Tarasov skutta runt med Bolsjojbaletten för att finna inspiration till nya rörelsemönster på isen.

Amerikanen Gabe Polskys "Red Army" är mycket mer än en sportdokumentär – det är en film om propaganda, patriotism och sport som ställföreträdande krig, Och ja, kanske sport som konst. När den närmast oövervinnliga sovjetiska superfemman (Sergej Makarov, Aleksej Kasatonov, Igor Larionov, Vjatjeslav Fetisov och Vladimir Krutov) under åttiotalet vann propagandaseger efter propagandaseger mot de amerikanska och kanadensiska landslagen var det med en skönhet och elegans som inte stod Bolsjojteatern långt efter. Det var det koordinerade kollektivet mot den västerländska individualismen. Hårt drillade soldater – alla sovjetiska spelare var officerare i Röda armén – mot mångmiljonärerna från NHL. Det var öst mot väst, det kalla kriget i ishockeyrinken.

Med Glasnost började isen spricka, och spelare hoppade av till USA. Ofta möttes de med stark misstänksamhet och ibland förakt från amerikanerna. Vissa spelare slog igenom, andra hade svårt att anpassa sig till ett gränslöst liv i frihet. En av dem som lyckades var Fetisov – allmänt ansedd som världens bästa back genom tiderna – och han är också filmens huvudperson. Det är ett ambivalent porträtt som Polsky tecknar; Fetisov är butter och macho, och "Red Army" inleds med att hockeylegendaren ger regissören fingret. Han har inte tid att bli intervjuad utan måste göra "business" på sin mobiltelefon. Idag är han rysk politiker.

Festisovs resa från en fattig miljö, där hockey spelades med pinnar och konservburkar, till rollen som nationalhjälte är inte olik andra sportsagor – säg Zlatan Ibrahimovics – bara med skillnaden att de hockeyspelare som lyckades i sovjetsystemet tvingades leva under fängelseliknande förhållanden med omänsklig träning. Ändå minns Fetisov åren med en nostalgi som nog är ganska typisk för hans generations ryssar. Han saknar samhörigheten, gemenskapen – och felet var inte så mycket systemet som enskilda rötägg; hatobjekt är framför allt den diaboliske tränaren Viktor Tichonov. Fetisov tvekade inte att återvända från USA när Putin mer eller mindre beordrade honom att bli sportminister. Som det påpekas i filmen är ryssarna fortfarande impregnerade av ett totalitärt tänkande.

"Red Army" är förutom ett stycke samtidshistoria som går långt utanför hockeyrinken också spännande och rolig: Polsky väver in dramatiska personliga öden och en stor portion humor kring det kalla krigets galenskap. Det är en strålande dokumentär.

Alicia Vikander gör ett fint och nyanserat porträtt av den unga Vera Brittain, en författare och pacifist som efter sina upplevelser under första världskriget skrev boken som filmen baserats på. 1979 gjorde BBC en populär serie utifrån samma förlaga.

Brittain växer upp i en engelsk överklassmiljö i vackra Yorkshire. Hon älskar att skriva poesi och kämpar för att få föräldrarnas tillstånd att liksom brodern och hans manliga vänner söka till college i Oxford. Vera Brittain blir antagen och börjar studera, men då både hennes fästman (Kit Harington) och brodern (Taron Egerton) samt flera av deras vänner gett sig ut i kriget, vill hon göra sin insats. Hon startar som sjukvolontär, först i England och senare vid fransktyska fronten.

”Testament of Youth” innehåller inte bara några mycket proffsigt utvecklade och gripande gestaltningar av unga människors möte med krig, strider och död utan också ett förstklassigt foto, signerat Rob Hardy, med ett stundtals lysande berättarspråk. Det finns några ögonblick i filmen då bilderna blir starkt symbolladdade och öppnar upp mot fler dimensioner. Jag tänker främst på den inledande badscenen i en liten förtrollande tjärn som återkommer senare i filmen, och inte minst en stark passage mot slutet, då kameran höjer sig från ett slagfält med döda kroppar och slutligen landar i en sjukhussal. Den här typen av berättande ger en fördjupning i en annars tämligen konventionell filmatisering.

Tyngdpunkten ligger på kärleken mellan Vera och fästmannen Roland och den driver historien framåt. Oxfordstudierna hamnar lite i bakgrunden. När Vera i slutet framstår som en slagkraftig talare för fred och en pacifistisk inställning till tyskarna, har hennes utveckling gått snabbt, kanske lite väl snabbt för att hålla kvar trovärdigheten.

Bianca är en hyfsat vanlig tjej som går sista året på highschool och är en del i den dynamiska kompistrio som består av Jess ("den snälla"), Casey ("den tuffa") och så hon själv ("den vanliga", eller snarare: "den övriga").

När Bianca på en fest får veta det som hon inte alls fattat själv, men som är uppenbart för alla andra, så går hennes värld under lite grann. Åtminstone ett tag. Hon är nämligen en DUFF (designated ugly fat friend). Någon som i praktiken inte alls behöver vara ful eller fet, men som får vara med i gänget för att hon framhäver sina modellsnyggare vänner. Och som dessutom är den som alla killar vågar närma sig, med målsättningen att komma de ouppnåeliga lite närmare.

Den som kommer med avslöjandet är Biancas granne och gamla barndomsvän – tillika skolans idrottshunk – Wesley, som har ett av och på-förhållande med den läckraste av dem alla, Madison, en raffinerad intrigmakare och mobbare. Bianca, som normalt är en ganska trygg och sarkastiskt insiktsfull person, beslutar sig för att ta Wesley till hjälp för hotta till sig och samtidigt försöka nå fram till sin egen drömprins Toby.

"The Duff" är självklart en flirt med klassiska highschoolfilmer, som "The Breakfast Club", och lyckas bra med att med i utgångspunkt från den trettio år gamla modellen visa att även om vi har uppdaterat både oss själva och tekniken så finns det saker som består. Som tuff rangordning i skolan, tonårsångest, självupptagna föräldrar och – att det bästa är att vara det där svåra som kallas ”sig själv” .

Det allra charmigaste med "The Duff" är scenerna mellan Bianca (Mae Whitman) och Wesley (Robbie Amell), rollfigurer som är flerdimensionella och ärliga, och som spelas med avslappnad tonsäkerhet av skådespelarna. Filmen har också en självdistans och avväpnande cynisk humor.

För att höja sin debut ytterligare ett snäpp hade regissören Ari Sandel behövt ta ut svängarna lite djärvare och slänga ytterligare ett gäng klichéer i soporna. Men med Allison Janney som mamma och frånskild självhjälpsguru får han ändå skjuts en extra bit på vägen.

Det har gått mer än tretton år sedan det israeliska syskonparet Ronit och Shlomi Elkabetz började arbetet med trilogin om Viviane Amsalem och hennes äktenskap med den djupt troende maken Elisha och deras fyra barn. Förebild för Viviane är filmarnas mor.

Varken den fängslande och oroande ”To Take a Wife” (2004) eller ”7 Days” (2008) fick svensk distribution. Jag har bara sett den första filmen, som gjorde ett starkt intryck i sin skildring av en gift kvinna i en judisk ortodox miljö, där de religiösa reglerna helt dominerar vardagen och synen på mannens och kvinnans olika roller. Den patriarkala strukturen bryter allt tydligare ned Viviane, spelad av Ronit Elkabetz.

Givetvis kan man se den avslutande filmen, vars originaltitel ”Gett” betyder skilsmässa, utan att känna till bakgrunden, men det är beklagligt att ett så intressant filmprojekt inte har fått möta en svensk publik tidigare.

”Rättegången – Amsalem vs Amsalem” står helt för sig själv och har blivit ett mästerligt stycke filmkonst, där syskonen Elkabetz samarbete både som manusförfattare och regissörer tagit stora steg framåt. De har total kontroll över sina uttrycksmedel både vad gäller personinstruktion och det bildmässiga berättandet. Efter flera år av separation möts Viviane och Elisha (Simon Abkarian) i den religiösa domstolen, där tre rabbiner antingen kommer att avslå eller godkänna den skilsmässa Viviane begär. Hon företräds av en advokat, medan Elisha väljer att låta sin talan föras av en bror med religionsstudier bakom sig.

Rättegången drar ut på tiden, månad efter månad, år efter år. Elisha infinner sig inte och obstruerar på än det ena än det andra viset. Hans olydnad leder bland annat till en kortare tid i fängelse. Hela proceduren blir ett Kafkaliknande drama, där det aldrig görs någon skillnad på sak och person. Advokaten Carmel (Menashe Noy) blir granskad av de tre dömande rabbinerna som om det var han personligen som stod inför rätta. Det absurda ger bitvis filmen en befriande humor.

Syskonen Elkabetz väljer att berätta med en statisk kamera, mestadels i täta när- och halvbilder. Kameran förflyttar sig aldrig utanför den lilla rättssalen och väntrummet, något som bidrar till den klaustrofobiska känsla Viviane plågats av under det mångåriga äktenskapet. Den bild som ges av livet i ett ortodoxt judiskt samhälle med skvaller och stark social och sexuell kontroll, främst av kvinnan, hämmar individens personliga utveckling och självständighet. I förhören med vittnen i form av grannar och släktingar blixtbelyses en rigid människosyn, som då och då krackelerar. Men filmens kritik slår inte enbart mot det strikt religiösa samhället utan lika mycket mot vilket auktoritärt system som helst, där en hierarkisk ordning råder och kvinnan står lägre än mannen. Elisha är ingen ond människa, bara en representant för ett ojämnlikt system och utan till synes verklig vilja och möjlighet att genomskåda det.

Att se samma skådespelare åldras med sina rollgestalter tillför ett extra värde och bidrar till en films psykologiska trovärdighet. Både Abkarians och Ronit Elkabetz spel är fyllt av nyanser. De förlitar sig främst på ett uttrycksfullt, ibland subtilt, kroppsspråk med mycket blickar och gester. Hon hör sedan många år till landets främsta skådespelare och har i dag en erfarenhet och tyngd som inger djupaste respekt.

”För att en historia ska ta slut bör den aldrig börja”. Så står det allra sist i den här mycket franska filmens eftertexter.

Citatet kan appliceras även på själva filmen. Den borde kanske aldrig ha börjat. Men då hade den å andra sidan aldrig tagit slut…

"Rendez-vous" är en film om kärlek och attraktion; om den lyckligt gifte, snälle och trogne advokaten Pierre och den charmigt galna, ensamstående mamman och begåvade författaren Elsa.

Men mest är det en historia om att välja och välja bort, om livets oförutsägbarhet, slumpen, ödet och vår egen vilja. Och var gränserna går mellan alla dessa.

Det kunde ha blivit intressant. Istället har regissören Liza Azuelos (mest känd för ungdomsfilmen "LOL", som hon onödigt nog gjorde både i en fransk och en amerikansk version) tagit ett kliv uppåt vad gäller åldern på sina rollfigurer, men stannat kvar på låg nivå vad gäller allt annat.

"Rendez-vous" är en orgie i softade musikvideo­bilder och påfrestande ”härliga” scener och ett slöseri med begåvade skådespelare.

Och inget av detta kommer man undan med genom att påstå att det är avsikten. Ska man göra film i olika lager och med metaeffekter så måste det vara extra skarpt.

Liza Azuelos kan möjligen slåss om priset för årets mest gubbiga franska film, gjord av en kvinna, men inte så många andra.

Drama. Israel. Regi: Ronit Elkabetz & Shlomi Elkabetz. Skildrar en långdragen skilsmässoprocess i en judiskt ortodox domstol. "Ett mästerligt stycke filmkonst" (Annika Gustafsson).

Krigsthriller. USA. Regi: Paul Greengrass. Matt Damon spelar amerikanskt befäl som söker massförstörelsevapen under invasionen i Irak, men istället finner en mörkläggningsaffär. SVT, lördag, kl 22.10.

Superhjältespektaklet "Avengers" från 2012 är den tredje mest inkomstbringande filmen någonsin, åtminstone om man på Hollywoodmanér inte räknar med inflationen. Tvåan lider precis som många uppföljare i filmhistorien av den felaktiga idén att mer är bättre. I "Avengers: Age of Ultron" är det fler effekter, fler hjältar och fler bombastiska actionscener. Den är större, skränigare – och sämre.

Och inte det minsta spännande. Under pressvisningen av denna spandexopera med en svindlande budget på 2 miljarder kronor fick jag koncentrera mig för att inte låta tankarna sväva iväg till inköpslistor och lunchplaner. Precis som många andra nutida blockbusters påminner "Avengers: Age of Ultron" om en skrattretande överlastad barockmålning, en rörlig bildtapet där våra oövervinnerliga hjältar skuttar, flyger och slåss i en virtuell värld där gravitationens lagar tycks ha upphört och – just därför – ingenting tycks stå på spel. Det är en strid mellan pixlar, inte mellan människor. Vansinnigt virtuost och imponerande – en liten stund. I längden sövande.

Handlingen är ett inte särskilt originellt hopkok på bland annat "Frankenstein" och "Terminator". Efter att superhjältegruppen Avengers i den första filmen räddat världen från en utomjordisk invasion får Iron-Man (Robert Downey Jr) idén att skapa en artificiell intelligens som planetariskt försvarsskydd. Istället råkar han skapa monstret Ultron som duplicerar sig själv till en armé av robotar med siktet inställt på att utrota mänskligheten. Skrotskelettet Ultron blir i James Spaders gestaltning en hyfsat läskig, karismatisk skurk. Och i de små oaserna av dialogscener mellan de många bataljerna – alla pompösa som vore de slutstrider; det här är verkligen en film som skriker "vargen kommer!" – tillförs lite kött och blod i en skönheten och odjuret-romans mellan Svarta änkan (Scarlett Johansson) och Hulken (Mark Ruffalo).

Det är ganska förbluffande att Stan Lees sextiotalshjältar – även de filmdebuterande figurerna Ultron, Quicksilver och Scarlet Witch är från serieförlaget Marvels guldålder – blivit så viktiga för Hollywood under vårt sekel (Lee, nu 92 år, gör som vanligt en cameoroll, denna gång som salongsberusad krigsveteran).

En förklaring är de växande och actionälskande marknaderna i Asien och Ryssland ("Avengers: Age of Ultron" flirtar med båda), en annan är säkert teknikfetischismen. Att Iron-Man – förr en av Marvels b-hjältar – upphöjts till gruppens stjärna är talande: en sexig, livsnjutande miljardär med en skyskrapa fylld av tekniska leksaker, ett datasnille som smälter samman med sin robotdräkt till en flygande iphone. En olympisk gud för vår tid.

Widget: YoutubeWidget, code=bMP-FLmiIM0,

Nej, "Källaren" handlar inte om Josef Fritzl, även om hans oroväckande ande svävar över Ulrich Seidls dokumentär om österrikarnas kärlek till sina hobbyrum och gillestugor. Den mest uppenbara parallellen finns i scenerna med den fnoskiga kvinnan som i skolådor samlar på naturtrogna bebisdockor.

Seidl har med spelfilmer som "Hunddagar" (2001) och "Paradis"-trilogin (2012) etablerat sig som en provokatör som med ett busigt flin drar ner byxorna på sina till synes civiliserade landsmän.

I "Källaren" handlar det dock om exhibitionister som mer än gärna står med rumpan bar, ofta bokstavligen, framför Seidls kamera. De visar stolt upp sina källare som rymmer bisarra samlingar av uppstoppade djur och nazimemorabilia. Och sexrum. Det är mycket SM-sex i filmen, så mycket att det till slut blir tjatigt med all spanking i lederhosen där Seidl piskar in den redan från början uppenbara metaforen om källaren som en plats för ljusskygga drifter, civilisationens kloaker.

Seidl har alltid intresserat sig för makt och sex – allra bäst i den lyckade ”Paradis: Kärlek” där han skildrar europeiska kvinnliga sexturister i Afrika – men här blir de långt utdragna sadomasochistiska scenerna mer en tom provokation eftersom vi aldrig riktigt kommer människorna nära. Precis som de estetiskt närbesläktade regissörerna Ruben Östlund och Roy Andersson arbetar Seidl med tablåliknande helbilder och statisk kamera vilket försvårar publikens identifikation. Det finns ofta något nedlåtande, en lyteskomik, i Seidls kyligt registrerande blick.

Men mycket i "Källaren" är fascinerande. Den alkoholiserade bleckblåsentusiasten Josef Ochs med en källare full av naziprylar är exempelvis en osannolik figur som överträffar dikten. Och tablåerna där källarnas ägare poserar framför kameran har samma tragikomiska ömsinthet som Grant Woods klassiska oljemålning "American Gothic".

Synd bara att Seidl lägger en sådan tonvikt vid de mest aparta figurerna. Vi har alla våra mörka rum och märkliga böjelser, men det är ganska svårt att känna något för filmens parad av knäppgökar.

”Mästerskapet” med originaltiteln ”X+Y” blev den stora vinnaren på Buff i Malmö tidigare i år med inte mindre än tre priser, Svenska kyrkans ungdomsfilmpris, Unga filmjuryns pris samt Europeiska barnfilmsförbundets pris. Det är lätt att gilla en så charmig och underhållande film som vill öka förståelse och tolerans för människor med olika former av psykisk funktionsnedsättning.

2007 gjorde regissören Morgan Matthew BBC-dokumentären ”Beautiful Young Minds”, där han följde matematikbegåvade tonåringar som kämpade för att bli uttagna till en internationell matematik­olympiad. ”Mästerskapet” baseras till stor del på samma material men här har det infogats i ett familjedrama och en liten kärlekshistoria.

Faderns tidiga död i en bilolycka traumatiserar huvudpersonen, den mattebegåvade Nathan, och försvårar hans relation med mamman under uppväxten. På ett matteläger i Taiwan blir Nathan för första gången förälskad.

Redan som barn står det klart att han skiljer sig från andra ungar i kontakten med människor. Nathan får diagnosen autism och relationen till föräldrarna präglas starkt av siffror, mönster, formler och ritualer.

För att stärka hans talang har Nathan speciallektioner med en lite udda lärare (Rafe Spall), som själv inte klarat att gå hela vägen till de stora framgångarna. Nu är han både sjuklig och missbrukare. Hela sidohistorien kring honom och hans relation till Nathans ensamma mamma (Sally Hawkins) skulle lätt kunna strykas. Den tenderar bitvis att ta fokus från Nathan och de andra ungdomarna på lägret. Samtidigt är Rafe Spall, son till Timothy Spall, en likt fadern mycket kraftfull skådespelare och rolig att se. Sally Hawkins hör till de främsta i sin generation och hon är lika bra här som i någon av Mike Leighs filmer.

Matthew Morgan har ett realistiskt anslag i sitt berättande, men olika hjärn- och känsloimpulser hos Nathan leder till ett mer explosivt, oroande bildspråk. Det blir allt starkare och leder så småningom tillbaka till traumat och det försonande slutet.

”Vi bygger det största vapnet för förtryck någonsin i mänsklighetens historia”, säger Edward Snowden plötsligt. Efter många timmars samtal om alla de tekniska detaljerna i underrättelsetjänsten NSA:s världsomspännande nätverk för övervakning av digitala tjänster – internet, e-post, telefoni – vill han betona allvaret i sina avslöjanden. Och hur brådskande beslutet om avhoppet var: ”Det är inte science fiction, det händer just nu.”

”Citizenfour” har tagit sin titel från kodnamnet Snowden använde i kontakterna med journalisten Laura Poitras, som regisserat den här dokumentären, och hennes kollega Glenn Greenwald, som sköter intervjuerna.

Ytligt sett är filmen nära nog två timmar av talande huvuden, vilket inte låter särskilt rafflande. Men såväl omständigheterna kring mötena med Snowden som sprängstoffet i hans avslöjanden håller åskådaren trollbunden från första till sista bildrutan.

Något liknande har vi aldrig sett tidigare, varken när Daniel Ellsberg avslöjade Pentagonpapperen 1971 eller när Bob Woodward och Carl Bernstein drog såväl kalsongerna som presidentämbetet av president Richard Nixon i Watergateaffären. NSA-skandalen gäller långt mer än USA, den gäller hela världen.

Glöm snacket om att övervakningen är selektiv och bara gäller metadata – vem som kontaktar vem, var de är under kontakten och hur länge de kommunicerar med varandra. Man håller koll på de flesta och inkluderar även innehållet i kommunikationerna i sina dataloggningar. Företrädarna för NSA och deras lojala allierade på bland annat brittiska GCHQ har helt enkelt ljugit systematiskt i saken när de uttalat sig offentligt.

I den debatt om övervakningens gränser Snowden hoppas kunna starta oroar han sig för att hans kritiker ska försöka styra bort intresset från sakfrågan till att diskutera hans person. Att det i någon mån har besannats framgår av de överlag mycket positiva amerikanska och brittiska filmrecensionerna, som nästan samtliga framhåller hur samlad, lugn och rationell han är i filmen. Som om man hade förväntat sig en hysterisk knäppgök i foliehatt.

Nå, helt lugnt är det inte under intervjuveckorna eftersom Vita Huset idogt bearbetar de kinesiska myndigheterna för att de ska arrestera eller åtminstone hålla kvar Snowden. Plötsligt utlöses ett brandlarm i hotellkorridoren och alla i Snowdens rum stelnar till. Vid ett annat tillfälle pratar han om hur man kan hacka telefoner och använda dem som mikrofon medan han sneglar bekymrat på hotelltelefonen bredvid sängen.

För att ge ett perspektiv på det som väntar Snowden möter vi den tidigare NSA-visselblåsaren William Binney, som redan 2002 började öppet kritisera Bush II-regeringens lagvidriga instruktioner om övervakning. Inga tekniska detaljer röjdes, och Binney friades också efter förhör från alla brottsmisstankar. Trots det utsattes han för trakasserier som drev hans säkerhetsföretag i konkurs och som kulminerade i en våldsam husrannsakan. Ändå talar vi om en ex-anställd som bara kommit lite på kant med NSA.

Ett mer näraliggande exempel är Wikileaks-källan Bradley Manning, vars omänskliga behandling i fängelset har fått Amnesty International att ta till kraftord i protest. Därför är det en skandal att inget europeiskt land har kunnat ge Edward Snowden uppehållstillstånd, än mindre politisk asyl.

Till en del är ”Factory Girl” en romantisk melodram, men intill berättelsens huvudspår glimrar en historia om arbetande kvinnor som för tankarna till brittiska realister som Mike Leigh. Här finns en liknande känsla för hur övergripande samhällsstrukturer materialiserar sig i vardagslivet, ett livligt bildspråk och branta kast mellan humor och allvar.

Så har filmens regissör Mohamed Khan rötter i en våg inom egyptisk film som brukar kallas just realistisk.

Khan är ett stort namn med en rad filmer bakom sig, och det är roligt att Malmö Arab Film Festival genom sin distributionsgren Arab Cinema In Sweden nu tar en av hans framgångsrika filmer till Sverige. "Factory Girl” har prisbelönats och var Egyptens Oscarsbidrag.

Filmen handlar om 21-åriga Hiyam, som jobbar på en textilfabrik i Kairo. När fabriken får en ny direktör (Hany Adel) blir hon förälskad på det där hjärtskärande, ungdomliga, hopplösa sättet. Filmen skildrar det med ömsint humor, och Yasmine Raeis är strålande i huvudrollen hela vägen från svärmisk komedi över den tragiska vändning som filmen gör.

Hiyam väntar inte passivt på sin prins utan ser till att banan är sopad för ödet att besegla deras kärlek. Hon snackar upp den hunkige direktören, tillskansar sig hans telefonnummer och när han får blindtarmsinflammation är hon klistrad vid hans sängkant.

Tyvärr är direktörens mamma och syster, som han bor tillsammans med, inte alls glada över uppmärksamheten från en arbetartjej. Och på fabriken börjar skvallret gå. En incident får arbetskamraterna att dra slutsatser om Hiyams och direktörens relation, och katastrofen är ett faktum.

På ett elegant sätt får nu Khan ett drama om klass och kön att blomma ut från den lättsamma inledningen. Hiyams utvecklingshistoria är bitter: hon får känna på gränserna för vad som är tillåtet och möjligt för någon som hon.

Som en fond för hennes inträde i vuxenvärlden står hennes mamma (Salwa Khattab), vars domän är hemmet, och kompisarna på fabriken som mest av allt vill gifta sig. Men framför allt finns här Hiyams tuffa, frånskilda moster Samra. Hon tampas mot fördomar och har två jobb för att kunna betala sin dotters skolgång. I Salwa Mohammed Alis nyanserade gestaltning blir hon en motpol till den bortklemade, självupptagne direktören. Hon personifierar filmens klangbotten så starkt att hennes berättelse hade räckt till en egen – kanske mindre publikfriande och mer fokuserad – film.

”Factory Girl” har sina brister. Den klampar fram lite klumpigt i den moraliska terrängen och retirerar mot slutet från det djärvare tema som den initierat. Porträtten av kvinnorna från fabriken innehåller också irriterande drag: emellanåt framställs de som en grupp yra hönor under direktörstuppen.

Desto fräschare är det att arbete – dessutom kvinnor som arbetar – skildras som den stora del av livet som det är. Jag har sett filmen två gånger och den växer.