Inledningen fastslår filmens klasstematik. En servitör cyklar hem i vinternatten efter arbetet – en både svettig och kylslagen tur uppför kullarna – då han prejas av vägen av en vräkig stadsjeep. Servitören hamnar i koma och polisen får vittnesmål om att bilen tillhör överklassfamiljen Bernaschi. Men vem körde? Den bortskämde sonen Massimiliano? Eller hans flickvän Serena?

"Girighetens pris" var Italiens oscarsbidrag i fjor, även om filmen aldrig tog sig till galan, och bygger på en roman av amerikanen Stephen Amidon. Regissören Paolo Virzì ("La prima cosa bella") har flyttat handlingen från delstaten Connecticut kring millennieskiftet till Milano i nutid. Det är ett skadeskjutet Italien som antyds i bakgrunden till dramat: kineser tar över butikslokalerna, anrika byggnader håller bokstavligen på att rasa och familjer som Bernaschi tjänar pengar på förfallet.

I tre kapitel får vi följa rollfigurernas förehavanden tiden före olyckan – och alla tre kan sägas motsvara olika steg på klasstrappan.

I det första kapitlet skildras Serenas far (Fabrizio Bentivoglio), en fjäskande och obstinat småföretagare som vill klättra högre upp och ser en öppning i dotterns koppling till Bernaschifamiljen. I det andra får vi följa mamma Bernaschi (Valeria Bruni Tedeschi), en uttråkad och kuvad lyxhustru som blir mecenat åt en nedläggningshotad teater. I det tredje kapitlet introduceras en ny rollfigur som tar oss ner till en risig arbetarmiljö med missbruksproblem.

Eftersom filmen i grunden är en whodunnit? är greppet effektivt: publiken kan sammanfoga pusselbit efter pusselbit då samma händesleförlopp skildras ur olika synvinklar, och det är roande när berättartrådarna elegant sammanflätas. Men det finns också något anspråksfullt över upplägget, en föraning om en djupare insikt eller ett storslaget avslöjande som Paolo Virzì aldrig lyckas leverera.

Mest lyckad är episoden om teatern, med fint spel av Bruni Tedeschi och ett flyhänt satiristiskt handlag som påminner om Ettore Scola.

Daniel Espinosa (”Snabba cash”) fortsätter sin Hollywoodkarriär med en Ridley Scott-producerad thriller i Sovjetmiljö. ”Child 44” bygger på en bästsäljande roman av Tom Rob Smith, om en militär inom säkerhetspolisen som sakta kommer till insikt om samhällets förljugenhet.

Redan under förtexterna klargör filmen att ”det finns inga mord i paradiset”: i Stalins Sovjet är brott en effekt av kapitalismen. När en pojke blir tortyrmördad heter det alltså från officiellt håll att han blivit påkörd av ett tåg. Men när ännu en pojke mördas börjar det gnaga i vår hjälte Leo Demidov (Tom Hardy). Efter att han vägrat att ange sin fru Raisa (Noomi Rapace) som spion – ett test av hans lojalitet – förvisas paret till en fattig håla. Där börjar de utreda fallen och kommer en seriemördare på spåren.

Det borde bli spännande när de nystar i morden under blodstänkta hot från säkerhetstjänsten. Istället lunkar filmen fram i en dyster gråvälling där stoiska kvinnor och brutala, sammanbitna män excellerar i uppgivenhet.

Den förmenta realismen skorrar illa mot berättelsens breda gester av broderskap mot fiendskap, samvete mot lojalitet, det onda som det godas spegling etc. Det uttjänta greppet att låta skådespelarensemblen (från Sverige Rapace, Joel Kinnaman och Fares Fares) utan en enda ryss i bärande roll spela med parodisk rysk brytning irriterar också.

Kanske blev noir-potentialen, med en mans kamp mot ett korrumperat system, för motståndslös att gestalta i Stalins Sovjet. Synd, för det kunde blivit intressant.

”Samba” är filmarna Eric Toledanos och Olivier Nakaches försök att upprepa framgången med ”En oväntad vänskap” (2011), där en ung, svart förortskille krossar fördomar och klassbarriärer, då han blir personlig assistent och bäste kompis med en äldre, svårt rörelsehindrad, förmögen man.

Den nya filmen, baserad på boken ”Samba pour la France” av Delphine Coulin, och återigen med Omar Sy, innehåller en feelgood-historia blandad med romantisk komedi.

Berättelsen om papperslöse Samba (Omar Sy) från Senegal som jobbat svart i Paris restaurangkök i tio år och bott hos sin gamle farbror belyser en plågsam verklighet för miljontals människor världen över. Den är dagsaktuell och inte minst därför engagerar just den delen av filmen allra mest.

Samba åker fast, sätts i förvar och får där besök av två volontärer som ska förbereda honom inför rättegången. En är juridikstuderande och den andra, spelad av Charlotte Gainsbourg, gör det som ett led i rehabiliteringen efter en utbrändhet.

Det finns en rad roliga scener mellan Omar Sy och Charlotte Gainsbourg, men filmen lever främst när bildgestaltningen är som mest realistisk, får ett dokumentärt drag och skildrar tillvaron för Samba och hans kompisar i jakten på ett drägligt liv.

Då Tahir Rahim (” En profet”, ”Det förflutna”) gör entré som portugisen Wilson alias algeriern Wahid lyfter filmen åtskilliga snäpp, särskilt i ett par vilda dansscener. Det blir uppenbart att både han och Omar Sy hade behövt ett bättre, mer koncentrerat manus. Deras spel är fyllt av energi och de äger båda den där magnetismen som filmkameran älskar och förmedlar.

Flera välbesatta biroller bär på intressanta historier värda att bli berättade, medan Charlotte Gainsbourg filmen igenom förblir blek. Kärlekshistorien känns påklistrad, eftersom filmen i grunden skildrar ett mer angeläget politiskt och humanitärt drama.

James Brown var en paradoxernas man.

Han sjöng "Say It Loud – I'm Black and I'm Proud" och blev en symbol för sextiotalets medborgarrättskamp, men han stöttade Nixon och var god vän med den gamle rasistiske senatorn Strom Thurmond.

Han bötfällde bandmedlemmar som drack alkohol eller tog droger, men brottades själv med sitt missbruk. Han vurmade för barn och gjorde välgörenhet i skolor – men slog sina fruar. Han hyllade kvinnan i dunderhiten "It's a Man's Man's Man's World", och glömde bort att nämna att texten var skriven av flickvännen Betty Jean Newsome (de gjorde upp så småningom).

Just det sista finns inte med i Tate Taylors påkostade och välsvarvade biografifilm (som floppade i USA och därmed förpassas direkt till dvd här i Sverige) – men "Get on up" värjer verkligen inte för de mörkaste passagerna i funkgudfaderns tumultartade liv.

Det är hustrumisshandel, vapenviftande, påtända eskapader, brända broar och ett ego så upplåst av paranoia och kontrollbehov att allt till slut bara måste spricka. Och givetvis är det massor av musik, gudabenådat genialt svängig soul och funk, i en serie kärleksfulla och detaljerade rekonstruktioner av ikoniska konserter där den karismatiske huvudrollsinnehavaren Chadwick Boseman gör en strålande imitation av James Browns danssteg.

"Get on up" har fått lovord i hemlandet, men också viss kritik för att den varken lyckas förklara den innovativa sprängkraften i James Browns musik eller hans status som politisk symbol.

Kanske det, men då hade det nog krävts en hel tv-serie, och om något är det här en film om ras och klass – om James Brown som en inkarnation av den amerikanska drömmen: en fattig, svart pojke, uppvuxen i ett skjul i den rasistiska Södern, som kom att bygga ett affärsimperium och skaka tass med presidenter.

Tragedin var att han aldrig lyckades bli kvitt sitt sociala arv, något som Tate Taylor understryker genom ständiga hopp i kronologin och en ibland surrealistisk sammanblandning av tidsplanen. När den 55-årige Brown grips efter en vansinnig biljakt är det den 10-årige Brown som till slut öppnar bildörren, inför ett uppbåd av vita poliser med dragna vapen. Visst blir det ibland övertydligt, men framför allt är berättargreppet ett effektivt sätt att komma runt den saggiga "vaggan till graven"-dramaturgi som ofta tynger ner genren. "Get on up" är en biografifilm som funkar.

"Get on up" släpps på dvd och vod den 4 maj.

”Samba” är filmarna Eric Toledanos och Olivier Nakaches försök att upprepa framgången med ”En oväntad vänskap” (2011), där en ung, svart förortskille krossar fördomar och klassbarriärer, då han blir personlig assistent och bäste kompis med en äldre, svårt rörelsehindrad, förmögen man.

Den nya filmen, baserad på boken ”Samba pour la France” av Delphine Coulin, och återigen med Omar Sy, innehåller en feelgood-historia blandad med romantisk komedi.

Berättelsen ompapperslöse Samba (Omar Sy) från Senegal som jobbat svart i Paris restaurangkök i tio år och bott hos sin gamle farbror belyser en plågsam verklighet för miljontals människor världen över. Den är dagsaktuell och inte minst därför engagerar just den delen av filmen allra mest.

Samba åker fast, sätts i förvar och får där besök av två volontärer som ska förbereda honom inför rättegången. En är juridikstuderande och den andra, spelad av Charlotte Gainsbourg, gör det som ett led i rehabiliteringen efter en utbrändhet.

Det finns en rad roliga scener mellan Omar Sy och Charlotte Gainsbourg, men filmen lever främst när bildgestaltningen är som mest realistisk, får ett dokumentärt drag och skildrar tillvaron för Samba och hans kompisar i jakten på ett drägligt liv.

Då Tahir Rahim (” En profet”, ”Det förflutna”) gör entré som portugisen Wilson alias algeriern Wahid lyfter filmen åtskilliga snäpp, särskilt i ett par vilda dansscener. Det blir uppenbart att både han och Omar Sy hade behövt ett bättre, mer koncentrerat manus. Deras spel är fyllt av energi och de äger båda den där magnetismen som filmkameran älskar och förmedlar.

Flera välbesatta biroller bär på intressanta historier värda att bli berättade, medan Charlotte Gainsbourg filmen igenom förblir blek.

Kärlekshistorien känns påklistrad, eftersom filmen i grunden skildrar ett mer angeläget politiskt och humanitärt drama.

James Brown var en paradoxernas man.

Han sjöng "Say It Loud – I'm Black and I'm Proud" och blev en symbol för sextiotalets medborgarrättskamp, men han stöttade Nixon och var god vän med den gamle rasistiske senatorn Strom Thurmond.

Han bötfällde bandmedlemmar som drack alkohol eller tog droger, men brottades själv med sitt missbruk. Han vurmade för barn och gjorde välgörenhet i skolor – men slog sina fruar. Han hyllade kvinnan i dunderhiten "It's a Man's Man's Man's World", och glömde bort att nämna att texten var skriven av flickvännen Betty Jean Newsome (de gjorde upp så småningom).

Just det sista finns inte med i Tate Taylors påkostade och välsvarvade biografifilm (som floppade i USA och därmed förpassas direkt till dvd här i Sverige) – men "Get on up" värjer verkligen inte för de mörkaste passagerna i funkfarfars tumultartade liv.

Det är hustrumisshandel, vapenviftande, påtända eskapader, brända broar och ett ego så upplåst av paranoia och kontrollbehov att allt till slut bara måste spricka. Och givetvis är det massor av musik, gudabenådat genialt svängig soul och funk, i en serie kärleksfulla och detaljerade rekonstruktioner av ikoniska konserter där den karismatiske huvudrollsinnehavaren Chadwick Boseman gör en strålande imitation av James Browns danssteg.

"Get on up" har fått lovord i hemlandet, men också viss kritik för att den varken lyckas förklara den innovativa sprängkraften i James Browns musik eller hans status som politisk symbol.

Kanske det, men då hade det nog krävts en hel tv-serie, och om något är det här en film om ras och klass – om James Brown som en inkarnation av den amerikanska drömmen: en fattig, svart pojke, uppvuxen i ett skjul i den rasistiska Södern, som kom att bygga ett affärsimperium och skaka tass med presidenter.

Tragedin var att han aldrig lyckades bli kvitt sitt sociala arv, något som Tate Taylor understryker genom ständiga hopp i kronologin och en ibland surrealistisk sammanblandning av tidsplanen. När den 55-årige Brown grips efter en vansinnig biljakt är det den 10-årige Brown som till slut öppnar bildörren, inför ett uppbåd av vita poliser med dragna vapen. Visst blir det ibland övertydligt, men framför allt är berättargreppet ett effektivt sätt att komma runt den saggiga "vaggan till graven"-dramaturgi som ofta tynger ner genren. "Get on up" är en biografifilm som funkar.

Den medelålders deprimerade musikern Antoine (Gustave de Kervern) går av scenen, lämnar sitt liv och efter irrfärder längs Paris gator och en välmenande arbetsförmedlare får han jobb som vaktmästare. Jo, det är ännu en fransk film om ett (knäppt) hyreshus!

Där möter han Mathilde (Catherine Deneuve) som äger huset och en rad excentriska hyresgäster: en paranoid arkitekt, en pundig cykeltjuv och en rysk hemlös som nästlar sig in i huset genom att dela ut reklam för en religiös sekt som sägs sprida livets ljus. Inget kunde vara mer ironiskt, ty Antoine har inte det minsta intresse för vare sig ljus eller människor. Han vill bli lämnad ifred. Men som Peps Persson en gång konstaterade: det funkar inte i en hyreskasern där man inte får röka sin holk ifred. Alltså sitter Antoine där på nätterna och tänder på med cykeltjuven och blir tillfälligt lite mer pratsam, nåja han är fortfarande ingen pratkvarn, och hans uppsyn djupt deprimerad.

Regissören Pierre Salvadori klär det här i en lite putslustig komiskt teatral dräkt, vilket efter ett tag känns minst sagt märkligt eftersom anslaget krockar svårt med den historia som det efter ett tag är rätt uppenbart att han egentligen vill berätta: den om två deprimerade människor som med stora svårigheter oförskyllt blir satta att rädda varandra. de Kervern spelar sin roll nedtonat till det letargiskas gräns medan Deneuve ändå utvinner lite mer djup. I stället för att fördjupa porträtten förlorar sig filmen i olika mer eller mindre metaforiska bilder; av klängrosor som slingrar sig mot ljuset eller sprickorna i huset som står på en lergrund, redo att rasa.

Det är alls inget fel på komik – eller tragikomik är kanske mer rättvisande här – som spar på orden, tvärtom. Men någon som så uppenbart har någonting allvarligt på hjärtat borde nog ha tänkt över berättandet en gång till. Medan vi väntar på att Antoine ska bli annat än sitt förhoppningsvis tillfälligt deppiga alter ego, vaktmästaren, och att mysteriet Mathilde ska få sin förklaring så puttrar allt i stället bara på.

Till slut känner man sig lurad på både komedin och allvaret. Det är naturligtvis inget fel på finstämda historier som trotsar konventioner, men att både skrattet och gråten är så oförlösta i en historia som utspelar sig i bådas absoluta närvaro blir till slut en besvikelse.

Den medelålders deprimerade musikern Antoine (Gustave de Kervern) går av scenen, lämnar sitt liv och efter irrfärder längs Paris gator och en välmenande arbetsförmedlare får han jobb som vaktmästare. Jo, det är ännu en fransk film om ett (knäppt) hyreshus!

Där möter han Mathilde (Catherine Deneuve) som äger huset och en rad excentriska hyresgäster: en paranoid arkitekt, en pundig cykeltjuv och en rysk hemlös som nästlar sig in i huset genom att dela ut reklam för en religiös sekt som sägs sprida livets ljus. Inget kunde vara mer ironiskt, ty Antoine har inte det minsta intresse av varken ljus eller människor. Han vill bli lämnad ifred. Men som Peps Persson en gång konstaterade: det funkar inte i en hyreskasern där man inte får röka sin holk ifred. Alltså sitter Antoine där på nätterna och tänder på med cykeltjuven och blir tillfälligt lite mer pratsam, nåja han är fortfarande ingen pratkvarn, och hans uppsyn djupt deprimerad.

Regissören Pierre Salvadori klär det här i en lite putslustig komiskt teatral dräkt, vilket efter ett tag känns minst sagt märkligt eftersom anslaget krockar svårt med den historia som det efter ett tag är rätt uppenbart att han egentligen vill berätta: den om två deprimerade människor som med stora svårigheter oförskyllt blir satta att rädda varandra. de Kervern spelar sin roll nedtonat till det letargiskas gräns medan Deneuve ändå utvinner lite mer djup. I stället för att fördjupa porträtten förlorar sig filmen i olika mer eller mindre metaforiska bilder; av klängrosor som slingrar sig mot ljuset eller sprickorna i huset som står på en lergrund, redo att rasa.

Det är alls inget fel på komik – eller tragikomik är kanske mer rättvisande här – som spar på orden, tvärtom. Men någon som så uppenbart har någonting allvarligt på hjärtat borde nog ha tänkt över berättandet en gång till. Medan vi väntar på att Antoine ska bli annat än sitt förhoppningsvis tillfälligt deppiga alter ego, vaktmästaren, och att mysteriet Mathilde ska få sin förklaring så puttrar allt i stället bara på.

Till slut känner man sig lurad på både komedin och allvaret. Det är naturligtvis inget fel på finstämda historier som trotsar konventioner, men att både skrattet och gråten är så oförlösta i en historia som utspelar sig i bådas absoluta närvaro blir till slut en besvikelse.

Daniel Espinosa (”Snabba cash”) fortsätter sin Hollywoodkarriär med en Ridley Scott-producerad thriller i Sovjetmiljö. ”Child 44” bygger på en bästsäljande roman av Tom Rob Smith, om en militär inom säkerhetspolisen som sakta kommer till insikt om samhällets förljugenhet.

Redan under förtexterna klargör filmen att ”det finns inga mord i paradiset”: i Stalins Sovjet är brott en effekt av kapitalismen. När en pojke blir tortyrmördad heter det alltså från officiellt håll att han blivit påkörd av ett tåg. Men när ännu en pojke mördas börjar det gnaga i vår hjälte Leo Demidov (Tom Hardy). Efter att han vägrat att ange sin fru Raisa (Noomi Rapace) som spion – ett test av hans lojalitet – förvisas paret till en fattig håla. Där börjar de utreda fallen och kommer en seriemördare på spåren.

Det borde bli spännande när de nystar i morden under blodstänkta hot från säkerhetstjänsten. Istället lunkar filmen fram i en dyster gråvälling där stoiska kvinnor och brutala, sammanbitna män excellerar i uppgivenhet.

Den förmenta realismen skorrar illa mot berättelsens breda gester av broderskap mot fiendskap, samvete mot lojalitet, det onda som det godas spegling etc. Det uttjänta greppet att låta skådespelarensemblen (från Sverige Rapace, Joel Kinnaman och Fares Fares) utan en enda ryss i bärande roll spela med parodisk rysk brytning irriterar också.

Kanske blev noir-potentialen, med en mans kamp mot ett korrumperat system, för motståndslös att gestalta i Stalins Sovjet. Synd, för det kunde blivit intressant.

Trots Stellan Skarsgård i huvudrollen, och trots en påkostad produktion och ett fint internationellt mottagande så smygs norska "Kraftidioten" ut direkt på dvd i Sverige med den fåniga titeln "En iskall jävel". Ytterligare ett sorgligt bevis på det usla filmutbytet med våra grannländer.

Trion Stellan Skarsgård, regissören Hans Petter Moland och den danske manusmaskinen Kim Fupz Aakeson arbetade senast tillsammans i hyfsade "En ganska snäll man" (2010), även den en svart komisk kriminalfilm. "En iskall jävel" utspelas i en betydligt mer visuellt anslående miljö än den förra filmens sjaskiga Oslo-kvarter. Här används de nordnorska vita fjällen och vidderna som ett slags vilda västern-miljö för en skruvad pastisch på Sergio Leone och Quentin Tarantino.

Stellan spelar snöplogaren Nils, en snäll svensk som är så omtyckt att han blir vald till "årets medborgare" i byn. I sitt tacktal för priset säger Nils att "han bara vill hålla civilisationens vägar öppna i ödemarken", och när hans son lite senare dör av en heroinöverdos är det inte bara vägarna som behöver rensas på snö. På stoiskt Charles Bronson-manér ger sig Nils ut för att plöja upp i den undre världen, och jobbar sig lik för lik uppåt i knarkligans näringskedja till bossen Greven.

Gestaltad av den karismatiske Pål Sverre Hagen (Thor Heyerdahl i "Kon-Tiki") blir Greven en minnesvärd skurk – en uppsvidad psykopatisk stekare och vegan, som lika mycket månar om ekologisk frukt som om knarkleveranser. Skådespeleriet är genomgående starkt, med Skarsgård som tryggt ankare, och i den sista akten dyker något överraskande den tyske skådespelarlegendaren Bruno Ganz ("Undergången") upp som serbisk maffiaboss i pälsmössa.

Manusförfattaren Aakeson har en förkärlek för det grovkornigt provokativa – ja, han är ju dansk – och en del av filmens skämt kring etniska stereotyper är verkligen på gränsen. Men överlag är det befriande att se en skandinavisk kriminalfilm som verkligen lyckas underhålla – istället för ännu en dystergrå exercis i Beckmörk nordic noir.

Naturen har en stor roll i svenskt drama just nu. Strax efter att sista avsnittet av SVT:s "Jordskott" har sänts så är det dags för Magnus Hedbergs mörka thrillerdrama "Från djupet av mitt hjärta" att få biopremiär.

Förutom naturen så har de bägge också en styck syster Jankell i rollistan gemensamt. I "Från djupet av mitt hjärta" är det den äldre, Felice, som spelar huvudrollen som den emotionellt skadade Madde, med ett tungt bagage från barndomen att bära på.

Ovanpå läggs den fysiskt tunga packning som ska med ut i skogen när hon för att komma bort från vardagens dåligmående åker på kanottur med sin kusin och dennas pojkvän, samt pojkvännens bäste vän. Och det hela börjar bra. För en gångs skull känner Madde att hon vill vara precis där hon är. Men ganska snart tar andra krafter vid och de inre demonerna, tillsammans med den hotfulla skogen, och känslor som misstänksamhet och svartsjuka, rubbar kvartettens balans på ett katastrofalt sätt.

"Från djupet av mitt hjärta" är i sin bästa stunder en film som man inte alls vet var man har och som ständigt byter perspektiv. Poetisk och full av naturlyrik, och med ett stort känslomässigt allvar, men samtidigt en thriller som flirtar med skräckfilmsgenren. Över allt ligger en voice over à la Fredrik Wenzels och Henrik Hellströms "Man tänker sitt", som iakttar, reflekterar – och minns. I filmens sämsta stunder blir denna väl pretentiös och dominerar berättandet på ett samtidigt både övertydligt och svårbegripligt sätt.

Filmen är inspelad i Skåne och det visuella berättandet och fotoarbetet är lika hypnotiserande som skådespelarnas insatser är fullständigt raka och realistiska, vilket skapar en spännande laddning delarna emellan. Men sugen på att ge sig ut i naturen blir man inte direkt.

En 13-åring med pilbåge ramlar på USA:s president, hjälplöst strandsatt i finska Lappland – det låter kanske krystat men ”Big Game” svänger faktiskt. Regissören och manusförfattaren Jalmari Helander rörde sig i jaktmarker redan med sin förra långfilm, jultomteskräckisen ”Rare Exports” (2010), och nu har han haft en med finska mått stor budget att röra sig med.

Resultatet är en grabbig familjefilm med flotta naturpanoreringar, en hel del pyroteknik och en story vars rätt kackiga dialog kompenseras av ett opretentiöst tilltal och underspelad humor. Till draghjälp finns internationella stjärnskådisar som Samuel L Jackson i rollen som presidenten, Ray Stevenson som svekfull Secret Service-agent och Jim Broadbent som koordinator för CIA:s räddningsinsats.

Oskari (Onni Tommila) skickas ut i vildmarken för jägarnas traditionella mandomsprov, med förväntan om att fälla ett större djur. Ovanför honom drabbas Air Force One av en missilattack och presidenten landar i en räddningskapsel i stort sett vid Oskaris fötter.

Snacka om storvilt – det är väl filmens främsta budskap. Men innan Oskari kan få sin triumf måste han rädda presidenten från Secret Service-agenten som lurar i skogen tillsammans med en tungt beväpnad terrorist. Den senare beskrivs, så att vi säkert förstår att detta är ren underhållning, som ”en överprivilegierad psykopat”, varken religiös eller politisk.

Oskari klarar knappt att spänna bågen och har lika dålig träffstatistik som presidenten har opinionssiffror. Ska de två villebråden lyckas vända sin ömkliga situation?

Tja, det här är en snäll matinéhistoria, där strapatser ger mod i barm. Filmen lyckas på ett hår balansera draget av självironisk lågbudgetparodi (finska råbarkade karlar, uppblåsta amerikaner) med hyfsad spänning och ett par riktigt roliga scener. Att den dramatiskt är lite styltig och ofokuserad emellanåt kan man förlåta.

Jack Nicholson var påtänkt för huvudrollen, men vill man ha en butter gubbe fungerar det numera lika bra med Bill Murray.

Titelfiguren Vincent är en vresig misantrop som på sin höjd visar lite livsgnista vid travbanan och i umgänget med den ryska strippan Daka (Naomi Watts). I övrigt sitter han helst på en solstol i sin förfallna villaträdgård med en cocktail i näven.

Men givetvis bankar det ett hjärta under den bistra fasaden, något som vi anar inte bara av filmens titel utan även så fort den ensamstående mamman Maggie (Melissa McCarthy) och hennes tioårige son Oliver (Jaeden Lieberher) flyttar in i grannhuset. Den luspanke Vincent inser att det finns lättförtjänta pengar att tjäna som barnvakt, och Oliver får en fadersfigur av det mer oortodoxa slaget – en som lär en att spela på hästar, sitta i whiskybarer och ge mobbaren i skolan en rejäl uppercut. Ja, ni förstår varthän det barkar: surgubben ska tinas upp medelst mänsklig kontakt.

Feelgood, javisst – med allt vad det innebär av upplyftande, akustisk gitarrpop och montage av hur himla skoj Vincent och Oliver har tillsammans – men den långfilmsdebuterande regissören och manusförfattaren Theodore Melfi går till slut för långt i sina behagsjuka publikfrierier, med inslag av religiositet och patriotism som antagligen bara en nordamerikansk publik kan falla för. "St Vincent" lyckas, tyvärr, på ett nästan beundransvärt sätt ta sig från inledningens uppfriskande svarta humor till den sentimentala finalen där vi sirapbombas med det hjärtevärmande budskapet om att vi inte ska döma hunden efter håren.

Bill Murray skulle kunna göra den här rollen i sömnen – ja han ser ju i och för sig ut att göra alla roller i sömnen – men blir filmens enda behållning blott genom sin osvikligt komiska närvaro. Melissa McCarthy känns däremot gravt underutnyttjad i den seriösa mammarollen, och Naomi Watts ryskbrytande strippa stannar vid en sexistisk karikatyr.

Henry Ascher är en barnläkare i Göteborg som deltog i Ship to Gaza 2010, då israelisk militär bordade en av båtarna och sköt nio människor till döds, de flesta från Turkiet. I början på Bo Harringers sevärda dokumentär möter vi Ascher på sjukhuset tillsammans med några av hans patienter, bland annat en traumatiserad pojke som kommit som flykting från Afghanistan. Han samtalar med sina egna barn om önskan att delta i Ship to Gaza även 2011 för att försöka bryta Israels blockad och bland annat föra in sjukvårdsmateriel och mediciner till det avskurna Gaza.

Den som minns nyheter och tidningsartiklar från sommaren 2011 vet att frihetsflottans aktion stoppades i Pireus, att grekiska myndigheter agerade enligt israelernas önskan och efter en rad olika svepskäl helt enkelt förbjöd fartygen att segla i östra Medelhavet.

Harringer har fått bra intervjuhjälp av den erfarne journalisten Terje Carlsson. ”Även de döda har ett namn” blir både ett porträtt av Ascher, själv jude, och ett spännande insidesreportage kring främst den svenska gruppen som var strandsatt i Aten i mer än två veckor.

Huvudpersonen kom som artonåring från Wien till Sverige 1939 för att studera. När han senare försökte få inresetillstånd för sina föräldrar och en syster, sade myndigheterna nej. Han visar fotoalbum från de tidiga åren i Österrike och även sitt sista brev till föräldrarna. Det kom i retur eftersom adressaten var ”abgereist”, i det här fallet en försköning för ”förintad”.

Många i Aschers generation väcktes politiskt under Vietnamkriget. I dag reser den kände barnläkaren då och då till Vietnam, där han är forskningshandledare för läkare som studerar hur USA:s kemiska krigsföring påverkat uppväxande generationer.

Harringers film är ett djupt sympatiskt porträtt av en sann humanist och fredsvän.

Berättelsen om den åldrande australiske bonden Connor (Russell Crowe) som 1919 åker till slagfältet vid Gallipoli i Turkiet i hopp om att hitta kvarlevorna efter sina tre stupade söner har alla förutsättningar för att bli en gripande film.

Om det mänskliga priset för kraftmätningen mellan härskarklasserna i konkurrerande imperier.

Mer specifikt om hur australier och nyzeeländare betraktades som andra klassens soldater, alltså helt försumbar kanonmat, av de brittiska befälhavarna.

Fast den filmen heter ”Gallipoli” och gjordes 1981 av Peter Weir. Crowes bidrag till historieskrivningen, som på svenska skulle heta ”Slagrutemannen”, är däremot ett vykortsförskönat, sentimentaliserat och alltigenom förkonstlat haveri. Bitvis är den som en reklamfilm från Turkiska Turistrådet, komplett med ett storögt besök i Hagia Sofia.

”The Water Diviner” är också regidebuterande stjärnan Crowes gyllene tillfälle att hylla sig själv.

Som Connor är han inte bara Australiens snyggaste bonde som omedelbart får kvinnornas blickar på sig när han anländer till Istanbul, utan också en slagruteman med övernaturliga förmågor. Hemma på gården hittar han med osviklig precision vatten i det ökentorra landskapet, och i Gallipoli dröjer det knappa sekunderna innan han står på exakt den punkt där sönerna sköts ner.

Inte heller den krystade kärlekshistorien med turkiska änkan Ayshe (Olga Kurylenko) saknar new age-flummiga övertoner när hon söker insikt om sitt hjärtas hemligheter i kaffesumpen. Meningen är förstås att vi ska dra efter andan och tänka att här är minsann två själar sammanflätade av ödets krafter. Om man nu lyckas tränga bort alla tankar på enfalden i en sådan föreställning, vill säga.

Men grundskottet för filmen är berättelsens flagranta historieförfalskning för att behaga medproducenterna och dagens makthavare i Turkiet. Följaktligen har folkmorden på armenier, greker och assyrier trollats bort så att de turkiska officerare som blir vår hjältes allierade kan framstå som ett gäng hyvens grabbar.

Ja, filmen drar sig inte för att göra matinéfilm av det grekisk-turkiska kriget (1919–22) när tåget som Connor och hans turkiska kompisar åker med attackeras av ett gäng primitiva, skitiga och blodtörstiga greker.

Om filmen i övrigt är eftergiven och tillrättalagd så blir den här direkt plump.

Drama. Israel. Regi: Ronit Elkabetz & Shlomi Elkabetz. Skildrar en långdragen skilsmässoprocess i en judiskt ortodox domstol. "Ett mästerligt stycke filmkonst" (Annika Gustafsson).

Nyligen läste jag en publikundersökning gjord av brittiska filminstitutet. Bland annat hade man frågat olika grupper – svarta, homo- och bisexuella, äldre kvinnor med flera – vad de tyckte om hur de skildrades i brittisk film. De flesta var ganska kritiska, men en grupp skiljde ut sig: arbetarna. Den brittiska arbetarklassen var både nöjd och stolt över hur den porträtterades i den inhemska filmen.

Nu tänker ni förstås direkt på stora regissörer som Ken Loach, Mike Leigh och Andrea Arnold som gestaltar brittiska jobbare för hela världen, som hjältar, anti-hjältar och helt vanliga, kämpande människor. Och de betyder antagligen mycket. Men i Storbritannien finns en mycket bredare tradition av klassmedvetenhet, som präglar alltifrån romantiska komedier till deckarserier. Arbetande människor med små ekonomiska resurser porträtteras i många genrer, där de får vara goda, onda, smarta, förälskade, arga och lyckliga.

Ikväll möter vi en deppad och frustrerad taxichaufför i BBC:s miniserie "The Driver", som SVT1 visar tre fredagar framöver. För Vince står utdelningen väldigt långt ifrån arbetsinsatsen: när han för hundrade gången tvättat spyor och piss ur sin skraltiga taxibil får han nog. Han tackar ja när en gammal kåkfararkompis fixar jobb åt honom som chaufför åt en av Manchesters gangsterbossar.

Gissa om han får vara med om saker han önskat att han sluppit, och gissa om han dras allt djupare in i en brutal värld. Storyn är typisk, om än rätt nervpirrande, men det är i småsaker och sidospår som ”The Drivers” kvalitet ligger.

Fint skildrat är till exempel Vince försök att lappa ihop förhållandet med sin fru Rosalind, som ersatt samlivet med att träna löpning inför olika maraton. Detaljer som att Vince sover i en gammal Manic Street Preachers-tröja ger färg och mening, och serien glimmar till av humor emellanåt.

Bäst av allt är skådespeleriet, rollistan dignar av erfarna namn. David Morrissey är fenomenal i huvudrollen: hos Vince är uppgivenhet granne med ett raseri färgat av kärlek och hopp.

Den kinesiska kulturrevolutionen 1966–76 är som gjord för en episk film om ett land sönderslitet av ideologisk fanatism, brutal antiintellektualism och historielös kulturvandalism.

Fraktionsstrider fördes med vapen i många städer, och ett angivarsystem med kontaktpersoner i varje kvarter kunde på vaga grunder peka ut ”avvikare”. Dessa hämtades till förnedring vid offentliga skampålar för att sedan forslas vidare till arbets- och omskolningsläger. Inte sällan fanns angivarna inom den egna familjen.

Av detta har ”Hemkomsten” kokat en vattnig och melodramatisk soppa som inte förmedlar några insikter alls. Knappast förvånande med tanke på Zhang Yimous egen karriär som regimslickande propagandaambassadör, toppad av filmer som ”Hero” (2002) samt OS-invigningen i Peking 2008.

Handlingen är baserad på USA-baserade Yan Gelings roman ”The Criminal Lu Yanshi” men allt av historisk bakgrund och sammanhang är bortskalat.

Kvar finns bara ett konturlöst familjedrama om bortskämda och balettdansande dottern Dan Dan (Zhang Huiwen) som hatar sin dissident till far Lu Yanshi (Chen Daoming). När Lu gör ett flyktförsök från lägret anger hon honom i hopp om att få fördelar i balettkarriären.

Väl hemma igen efter kulturrevolutionens slut är hans fru Feng Wanuy (Gong Li) så traumatiserad att hon inte känner igen honom. Hustruns minnesförlust, med drag av alzheimers, är en övertydlig symbol för den kollektiva glömskan av de historiska förbrytelserna. Men inte heller filmen minns något väsentligt.

I stället ägnas mycket dötid åt gråtmilda scener i vilka Lu utger sig för att vara pianostämmare eller en vänlig granne som gärna högläser de aldrig skickade kärleksbreven från lägren. Dottern försöker då och då diskutera det som hänt, men fadern bara viftar bort ämnet. Allt slutar i en officiellt sanktionerad återvändsgränd av historielöshet.

Albert Camus novell ”L’Hôte” från 1957, fick på svenska heta ”Gästen” trots att titeln även betyder ”Värden”. Dubbelbetydelsen är central i det avskalade kammarspel som utspelas mellan två knapphändigt tecknade män. En bister allegori över makt, plikt, etnicitet, klass och inte minst Camus kluvna känslor inför den algeriska självständighetskampen mot Frankrike 1954–62.

På en ensligt belägen skola i Atlasbergen överlämnas en namnlös arab, skyldig till mord på sin kusin, till den fransk-algeriske läraren Daru. Denne beordras att forsla fången vidare till en väntande rättegång och sannolikt avrättning. Trots Darus uppmaningar flyr araben inte till säkerheten bland nomaderna i söder, och berättelsen avslutas med att ”gästen” lämnas vid ett vägskäl, tvekar men fortsätter sedan mot rättegången och en säker död. Tillbaka i skolan ser Daru ett meddelande på svarta tavlan: du kommer att få betala för att ha lämnat ut din nästa.

”Inspirerad av” novellen gör ”Far from Men” storyn till matinéaction med huvudpersonerna i korselden mellan franska och algeriska trupper. Daru (Viggo Mortensen) och araben, döpt till Mohamed (Reda Kateb), förses med sociala bakgrundsteckningar och psykologiska motiv. Allegori förbyts i rättfram realism.

Filmatiseringen är ojämn. Njutbar när Nick Cave och Warren Ellis stämningsfulla musik förhöjer Guillaume Defontaines bilder av de karga och ödsliga bergen, där huvudpersonerna återfår livskänslan som plikt och skuldkänslor lagt band på under många år.

De båda männen är också ett intressant omaka par, vars relation trevar sig fram på minerad mark under prövande blickar och repliker.

Samspelet mellan dramat och landskapet får emellertid aldrig någon poetisk kraft, och ett både överflödigt och dåligt regisserat bordellbesök skär sig mot resten av filmen.

Var ska vi ta vägen, vi som vandrar i ödemarken i jakt på våra bättre jag?

När det filosofiska frågecitatet dyker upp i början av filmens eftertexter inser man att det är första gången man förväntas tänka på två timmar. Och eftersom ens hjärna är fullständigt urblåst har man absolut inget svar.

Det har hunnit gå trettio år sedan Mel Gibson i fluffigt 80-talshår kämpade mot Tina Turner i ”Mad Max bortom Thunderdome”; det har gått trettiofyra år sedan ”The Road Warrior” gjorde den postapokalyptiska genren bred och det har gått trettiosex år sedan Mad Max såg dagens ljus i den allra första lågbudgetfilmen, där den då mer kortklippte Gibson slog igenom.

När George Miller nu låter sin arketypiske ensamme och plågade hjälte, den före detta polisen Max Rockatansky, kliva upp på vita duken för fjärde gången, så gör han det med besinningslös kraft. ”Fury Road” är en två timmar lång vansinnig biljakt lika omsorgsfullt koreograferad som en nycirkusinfluerad dansföreställning där diverse märkliga och hårt bestyckade fordon, bemannade av diverse märkliga och hårt utstyrda existenser med löjligt coola namn, gör sitt bästa för att förgöra och förstöra varandra, i den dystopiskt dammiga öken som utgör världen. Effekten är överväldigande. Det är snyggt, brutalt, köttigt och smutsigt. Och så är det feministiskt.

Tom Hardy gör vad han ska som Mad Max men hamnar tillsammans med de andra männen ohjälpligt i skymundan. I centrum står Charlize Theron, som den stenhårda Imperator Furiosa, på väg att fly från sin grymme och narcissistiske härskare Immortan Joe och hans armé av framodlade krigare. Gömda i flyktfordonet en krigisk tankbil lastad med livgivande modersmjölk har hon hans mycket värdefulla gravida fruar. I hopp om ett annat liv har de bestämt sig för att lämna det ruttna riket och försöka ta sig till Den gröna platsen, från vilken Furiosa kidnappades som barn.

Om de hittar den ska inte avslöjas här. Men de hittar nog allas våra bättre jag. Nämligen en stam äldre kvinnor med vishet i motorcykelväskorna. Kan de rädda världen? Mad Max, en sann feminist. Vem hade trott det?